Ett beslut jag känner mig nöjd med.....

 

Innan jag somnade igår så hade jag bestämt mig för att gå tillbaka till gymmet igen. 

Jag ställde i ordning mina saker och kände mig så taggad och förvantansfull....äntligen!!

Pga pandemin så har jag inte varit där på länge.

Hemmaträning i all ära, men det går inte att jämföra med ett "riktigt" pass på gymmet.

Mina axlar/nacke/rygg värker pga "dålig" träning (dvs hemmaträning).

Den dova huvudvärken är konstant och ihållande.

Samtidigt så längtar mina ben efter ett riktigt tempopass, 

vilket är näst intill omöjligt att genomföra i snö och kyla.

När jag vaknade i morse var tankarna förrändrade:

-Jag vill inte vara så självisk så att jag utsätter mig själv 

och andra för risken att bli smittad, jag vill ju vara med och förhindra/stoppa spridningen. 

Jag har inte träffat mina barnbarn sen i oktober, samt att jag jobbar med personer i riskgrupper. 

Om jag fortsätter att hålla mig ifrån "onödiga" ställen så är jag förhoppningsvis med och förhindrar vidare spridning".

Det är förmodligen många som kommer att höja sina röster nu och mena på att det inte finns någon smittorisk på de, näst intill, folktomma gymmen där de även finns sprit att torka av ytor med och att smittan minsanna finns i butikerna och där trängs folk.

Ja, det är sant att det är så. 

Men varken du eller jag vet när vi stöter på en person som bär på smittan men är symtomfri.....det kanske är jag som är den personen, eller du?! 

Gymmet är inte ett "måste" för min överlevnad, däremot är inköpet av mat det, hur gärna jag ibland än vill slippa handla/tillaga/äta.

Ni får höja era röster om det känns bättre, för mitt beslut är och förblir 

att jag väntar ett tag till.

Tempen idag visar på 7C varmare än de sista dagarna, men lätt snöfall, 

vilket gör det så mkt lättare att springa ute.

Ett pass #norskaintervaller Winter edition kunde nog funka idag, även om tempot inte skulle bli nåt att hurra över.

Men en tempoökning skulle jag kunna få till och det var ju det som var planen.

Sen vad det gäller styrketräning så får jag helt enkelt fortsätta att 

kämpa på med med mina hemmaövningar, kanske söka efter nya som funkar bra till de få "hjälpmedel" jag har här hemma.

Känner mig nöjd över mitt beslut och fortsätter i samma stil som jag gjort en längre tid nu: springa ute, träna hemma.

Och dagens pass blev så mkt bättre än vad jag hade förväntat mig 😊

Ett pannben jag är stolt över.....

Det får låta skrytigt, men jag är f*n imponerad av mig själv 💪

Idag gick jag i mål i juliutmaningen, "Spring tills du stupar".
En utmaning som jag är med i både februari och juli, sen flera år tillbaka.
Julis distans är 496 km, snitt 16 km/dag.
Man springer/går dagens datum och det man rör sig utöver dagens datum sätts in i en bank för att kunna använda sig av sen.
Jag har snittat runt 20 km/dag eller nåt sånt.

Trots att julis början var lite "skagig" och ovissheten om vad som skulle hända med mig var stor, så lyckades jag idag ta mig över mållinjen med 8 dagar till godo.

Jag har alltså sprungit/gått över 500 km under juli månad fram tills idag 😳

Mitt årsmål för löpningen är ju 2020 km, och fram tills idag 
har jag lyckats springa ihop 1190 km.
 5,77 km/dag (behöver "bara" springa 5,51 km/dag från 1/1 2020 för att nå mitt mål).
Nu återstår det bara 830 km innan jag når mitt årsmål, under förutsättning att jag håller mig frisk/skadefri.

När jag drabbades av Bells Pares så fick jag ""tänka om" ang min träning.
Jag ville fortsätta att träna, så klart, men jag förstod att jag, i alla fall ett tag, bör träna lite lugnare, med lägre puls.
Detta har funkat, numera går det inte fort, men jag njuter desto mer 😁

Jag ska sakta börja trappa upp mitt tempo igen, kanske kommer jag inte att kunna springa lika snabbt som tidigare.
Men det gör inget....jag kan fortfarande springa och det är jag så tacksam för 🙏

Dagens runda krävde energi när jag kom hem.
Vad passar då bättre än O´boy och skink-/ostmackor 😍

Friskförklarad.....

Idag var då dagen när jag skulle på återbesök till läkaren på Öron-näsa-hals.

Men jag började min dag på samma sätt som de flesta dagar.....jag sprang 😊

Min träning dessa dagar, sen jag drabbades av ansiktsförlamningen (Bells pares) har varit väldigt lätt och lågpulsbaserat, har försökt att inte anstränga mig för mkt, men tränat på ändå.

Väl hos läkaren så fick jag berätta hur jag mådde och när i tid som min förlamning hade gett med sig.

Läkaren sa att jag skulle skatta mig lycklig att det hade gått så fort och att allt var återställt.

För han, precis som jag själv har tänkt, sa att detta hade gått mkt fortare än vad det vanligtvis göra.

Men fortfarande får jag inget svar på varför detta drabbade mig.

Enl läkaren så var det inte alls så vanligt att stress utlöste detta, men det kunde göra det.

Samt att en nervevad bilruta inte alls var aktuellt i detta sammanhang, det finns ingen forskning som tyder på att drag från fönster och ansiktsförlamning hade något samband.

Däremot sa han att om man någon gång har fått ett herpesvirus så är det livslångt, det finns alltid kvar i kroppen, och kan ge denna förlamning i ett senare skede i livet.

Vattkoppor är ett sådant virus och det hade jag som barn, och har även haft bältros som vuxen.

Chansen att få en ansiktsförlamning igen är liten, men kan hända om man har otur.

Denna gång kollade läkaren även efter tumörer.

Han kände på mitt ansikte, från tinningarna ner till hakan, även bakom öronen, men där fanns inget "sjukt", tack och lov 🙏

Nu är jag frisk helt enkelt 😊

Innan jag lämnade mottagningen så frågade jag om jag kunde börja träna på "riktigt"?

Ja, du kan väl smyga igång lite föriktigt, fick jag till svar.

"Försiktigt"!!!! De gjorde jag ju redan andra dagen. Nu vill jag veta om jag kan börja träna på maxpuls igen?

Då skrattade han och sa: Jag tror att du vet det svaret själv 😁

När man får ett sånt svar så måste man fira!!!!

Hur gör man det på bästa sätt?

Jo, man köper nya löpaskor: You can never have too many 😁

Och gärna ett nytt träningslinne samt snygga strumpor....because I´m worth it!!!!

Nike zoom winflo 7

Väl hemma, men denna sköna och tacksamma känsla i kroppen, så blev det en härlig promenad innan middagsbestyren 😍

Lite tankar som jag har ang min snabba återhämtning:

Kan det vara för att jag har en bra grundfysik och för att jag inte "la mig ner och dog" när detta hände?

Jag fortsatte mitt liv på samma sätt som jag var van, fast lite lugnare.

Samt att jag försökte "arbeta" mkt med min förlamade sida: jag fortsatte att tugga där fast det var väldigt obehagligt samt att jag körde lite ansiktsgymnastik för att hålla igång musklerna.

Vilket som, så är jag otroligt tacksam över att det "bara" var en "vanlig" förlamning och inte något värre 🙏

Bells pares, min historia.....

Den 23/6 2020 så åkte jag in med ambulans för misstänkt stroke.

Men vi tar det från början........

Midsommarhelgen jobbade jag, fredag till söndag och väldigt långa pass.

Både lördag- och söndag morgon så sa jag till mina kollegor att jag hade ont i huvudet, samt i höger öra.

Trodde att huvudvärken berodde på dålig sovställning, samt för lite sömn.

Huvudvärken satt som ett brännande band någonstans mellan skuldrorna och början på nacken.

Sen gick detta "brännande band" upp till halva bakhuvudet, där den stannade.

Under dagen försvann (tror jag iaf) dock denna värk.

På måndag var jag ledig och kände ingenting (inte vad jag minns iaf).

När jag och sonen satt vid middagsbordet så började höger öga att tokrinna och jag trodde att jag hade fått ett skräp i ögat.

Vad jag minns så rann det från ögat hela kvällen.

När det var dags för tandborstning innan sänggående så missade jag munnen när jag skulle borsta på höger sida.

Trodde då att det bara var ett misstag och inget annat.

När jag borstade mina tänder så kändes tungan lite konstig (tandläkarbedövning) och jag uppmärksammade att jag inte kände någon smak, mer än att det var starkt i munnen.

Och då kom jag att tänka på att jag faktiskt hade haft "smakbortfall" under en tid (kanske en förvarning om vad som skulle komma).

När jag hade borstat klart tänderna så tittade jag mig i spegeln.

Hmmm, var inte munnen lite sned 😏

Samtidigt så hade jag inget att jämföra med, jag brukar ju inte direkt stå i spegeln och kolla in mitt smile.

Kanske har jag alltid lett så här snett utan att ha vetat om det?

Gick och la mig och sov gott hela natten.

Vaknade redan 05.20 och kände mig pigg, men ögonen var fulla av "grus".

Försökte gnugga mina ögon, men det blev inte bättre.

Gick på toa och sköljde av ansiktet, samt satte på mig glasögonen för att se.

Blinkade några gånger och blev plötsligt varse att jag, trots blinkning, såg hela tiden.

Då försökte jag blinka sakta och insåg att mitt öga var öppet hela tiden.

Tittade på mitt ansikte och såg att munnen var sned, provade le och såg förskräcklig ut 😳

Blev inte rädd, bara fundersam.

Googlade fram telefonnumret till HC och såg att de skulle öppna 07.45

Jag ringer och ber om råd när de öppnar, var min tanke.

Men när kl var strax efter 06 så tänkte jag att jag kunde ju ringa 1177 och fråga dem om de hade någon aning om varför det var så här.

Jag hann bara nämna mina symtom hos 1177 så blev jag avbruten.

-Jag måste ringa efter en ambulans, sa kvinnan i telefonen.

-Varför? undrade jag

-Jag måste prioritera detta som en stroke, fick jag till svar.

-Jaha, sa jag.

Kvinnan i telefonen ville att jag skulle prova olika "övningar" och känna hur det kändes.

Och allt i kroppen (förutom i ansiktet) kändes ju precis som vanligt.

-Detta är inte en stroke, sa jag, jag är 100% säker!!!

-Ja, men dina symtom säger så, svarade kvinnan. Nu ringer jag en ambulans!!

-Ok, gör det då, det är väl lika bra att bli kollad. men de får INTE komma med blåljus och jag går ut själv!!! sa jag bestämt.

-Jaja, sa hon och skrattade, jag meddelar dem det.

Vid 06.30 var ambulansen här och jag blev utfrågad om mitt mående och de satte nål på mig.

Sen gick det fort!!!!

Akuten i Sunderbyn fick veta att det var ett "prio1" som var påväg in.

Väl inne på akuten så blev jag kopplad till ett EKG, och sen fick jag träffa 2 olika läkare.

De neurologiska testerna avlöste varandra.

Jag fick gå på tå, på häl, blunda och stå på ett ben, blunda och växelvis peka på näsan mm.....allt klarade jag med bravur.

När jag skulle rynka mina ögonbryn så var det bara den vänstra sidan som följde med.

-Ja, du har varken fel på hjärtat eller hjärna, sa läkaren. Du har drabbats av Bells pares .

Och i.o.m den diagnosen blev jag då remitterad till Öron-Näsa-Hals.

Fick träffa ytterligare en doktor som grundligt undersökte mig i halsen och öronen (sökte efter herpesblåsor) och som som berättade för mig om denna pares och anledningarna till att man kunde drabbas av den.

Efter detta så fick jag åka hem igen, med en inbokad återträff om ca 1 månad.

När jag hade varit hemma 1 dag så kände jag att jag inte hade fått något direkt svar på varför jag hade drabbats av detta.

Varför hade de inte tagit några prover på mig (förutom sänkan)?

De finns ju massor av värden i kroppen som jag kände att jag ville veta om de var bra, kanske något i mina värden hade orsakat detta?

Ringde HC direkt och begärde att få ta Covid-19 prov.

De, precis som akuten, tyckte att det var onödigt då mina symtom ej signalerade om detta.

-Men folk har ju haft så mkt konstiga symtom under denna sjukdom, så vad är det som säger att jag inte har det? undrade jag.

Då fick jag en tid samma dag för provtagning (svaret var negativt, tack och lov).

Sen fick jag även en inbokad läkartid veckan efter.

På torsadgen så tog jag en promenad tillsamman med min mamma (vågade inte gå själv).

Så underbart att få vara ute igen.

Tyvärr så var jag ute alldeles för länge med otäckt öga och fick en fruktansvärd värk som gjorde mig liggandes resten av dagen.

Men att få vara ute i friska luften och röra på mig var som bomull för själen, jag som är van att springa nästan varje dag.

Min mimik var inte "kul" dessa dagar, kände mig som ett "missfoster" 😢

I 10 dagar har jag ätit Prednisolon (Kortison) för att få ner svullnaden på ansiktsnerven.

Samt att jag har droppat ögat med ögondroppar "miljoner ggr/dag).

På natten har jag haft ögonsalva samt fuktkammare för att skydda ögat.

I tisdags förra veckan så fick jag träffa läkaren på HC.

Då togs det massor av prover, bla Borrelia.

Alla mina prover var tip top och Borrelia var negativt.

Då fick jag helt enkelt acceptera att denna pares bara drabbat mig av okänd anledning (själv tror jag starkt på att det är stress som har orsakat detta, vilket verkara vara ganska vanligt).

Jag fick även godkänt av läkaren att börja springa igen!!!!

Jag har sprungit och/eller promenerat varje dag sen dess.

Mitt ansikte börja återgå till det "normala" och jag kan både le och blinka idag, 2 veckor efter diagnosen.

När jag läser om denna diagnos så tror jag mig se att detta tillfrisknande har gått fortare än det brukar.

Kanske för att jag har en bra grundfysik och för att jag inte "deppar" ner mig för mycket?!

Idag sprang jag dessutom min längsta sträcka sen jag drabbades av detta och det gav mig en sån boozt så jag kan knappt beskriva den med ord 😻

Jag fortsätter min rehab och inväntar återbesök hos doktorn.

Och under tiden så springer jag vidare 🙏

När döden knackar på.....

Igår nåddes jag av beskedet att min fina,fina vän och kollega hade somnat in 😢
Vilken käftsmäll det blev.
Nattpasset i natt har bestått av så otroligt mkt tårar......hur många tårar finns det i världen?!
Mina tårar tycks aldrig ta slut.

Jag har spenderat natten med att titta på bilder, läst gamla meddelanden/sms, men även skrivit ett nytt meddelande till dig.
Trots att jag vet att du inte kommer att kunna läsa det så var jag tvungen att en sista gång få berätta för dig hur mycket jag tycker om dig och vad du har betytt för mig 💗
Alla våra härliga telefonsamtal och trevliga träffar, nu blir det inget mera av det.
Mitt hjärta går sönder 😔

Mamma hörde av sig strax efter 04 i morse för att kolla hur jag mådde och hur natten hade varit.
Hoppas att du kan sova när du kommer hem, var hennes önskan.
Jag var helt slut och totalt dränderad när jag jag kom hem i morse.
Somnade mycket fortare än vad jag brukar, dessutom på fel sovsida.
Trots att kroppen sov så gick hjärnan på högvarv.
Jag drömde att jag var i ett parkerinngshus och där träffade jag en dansk familj som jag följde med hem.
Mamman i familjen började fläta mitt hår, och hon gjorde det väldigt sakta och noggrant.
Jag satt som på nålar för jag var inbokad att jobba på 2 olika sjukhus och tiden var "slagen" men flätandet drog ut på tiden.
Jag kände hela tiden paniken i kroppen.....jag hinner inte, skynda skynda, det är snart för sent.
Hela tiden denna känsla av att det snart är försent, kroppen stressade sönder 😔
Ja, och nu är det för sent 😢

1 1/2 tim sömn lyckades jag få ihop idag, sen började det om igen....alla tankar och alla dessa tårar.

Jag hade så gärna velat träffa dig en sista gång för att ge dig en styrkekram och be dig fortsätta kämpa.....men det är för sent min vän 💗

Men jag tror att du redan har varit förbi och sagt "hej då".
För ca 2 v sedan, en natt när jag sov otroligt dåligt och tankarna i mitt huvud snurrade på i en hiskelig fart, tankar om allt och ingenting, så stod du helt plötsligt vid min säng.
Jag berättade detta för en kollega på jobbet men trodde just då att det förmodligen var en dröm.
Men strax innan denna händelse är sista gången du svarade på mina meddelanden.....jag tror att du redan då visste och kom därför förbi för att ta farväl.

Det enda jag nu har kvar är alla fina minnen och de kommer jag spara och ta fram närhelst det känns tungt.

Sov i ro fina, fina Stina.
Du är saknad 💗

I dessa Corona-tider......

Det har varit en konstig vecka, mycket funderingar och oro.

I måndags när jag var ute och sprang så fick jag jättehög puls redan från start.

Jag sänkte tempot flera gånger och till slut så gick jag.

När jag gick så sjönk pulsen till det den brukar ligga på när jag springer skapligt fort, men så fort jag började röra benen lite mer så skenade pulsen iväg.

Tillslut hade jag knappt "styrfart" och sprang den rundan i ett tempo som liknade det som jag hade i början av min "karriär".....nästan gångfart 😔

Givetvis så blev jag orolig eftersom detta aldrig har hänt mig tidigare.

Alla mina löprundor är puls-baserade och jag har stenkoll på detta.

Att något var galet med min kropp det förstod jag snabbt.

Vilade i 2 dagar och provade igen, pulsen skötte sig bättre men inte helt okey.

Sprang i igår igen och då kände jag att jag var på "banan" igen.

Dagens runda blev den längsta träningstiden denna vecka och pulsen var stabil 😍

Jag är inte speciellt orolig över att bli smittad av Corona.

Det jag oroar mig för är att jag ska få så diffusa symtom så jag inte ens vet om att jag har det och då sprida det vidare till någon som blir riktigt sjuk 😔

Jag tänker hela tiden på mitt "beteende".

Vart jag går, vad jag vidrör, vilka tider det ev kan vara mindre folk i farten, besöker inte gymmet just nu mm

Försöker, så gott jag kan, att eleminera smittstpridningen  (och självklart tvättar jag händerna, mer än nödvändigt ibland. Men detta är ju något som jag har med mig efter alla år i vården).

På torsdag till veckan skulle jag ha deltagit i ett seminarium, men det har jag avbokat.

Även om det inte har kommit några "rekommendationer" från arrangören, vilket jag iofs tycker är märkligt.

Det känns som att den "samlingen" blir ett ypperligt tillfälle att sprida smittan vidare.

Vad jag också oroar mig lite för är att peaken här uppe i norr kommer närmare sommaren vilket då garanterat leder till inställd semester för oss alla.

Vad det gäller "hamstring" av olika varor så har jag förståelse för det.

Iaf om andra tänker som jag gör i detta fallet.

Jag tänker så här: Att köpa på sig lite extra av sådant med lång hållbarhet har inget att göra med att jag tror att vi kommer att bli utan mat/div varor i butikerna.

Mitt orossenario är att både jag och min hemmaboende son ska bli sjuka samtidigt, vem ska då orka/kunna gå och handla??

Ja, jag har fyllt på lite extra i frysen och skafferiet, men skithuspapper har jag inte "hamstrat" 😂

Det "goda" i allt detta "onda" är att vårdpersonalen hyllas som hjältar/räddande änglar 💗 (även av Kungen)

Förhoppningsvis så håller den känslan i sig så att alla vi som jobbar inom detta äntligen kan få vara med om att få "riktiga" löner för vårat värdefulla arbete.

Och snart ska jag iväg till mitt jobb för ännu ett nattpass.

Ett jobb som jag älskar och värdesätter väldigt högt 💗

Nu är jag arg, riktigt förbannad faktiskt.......

Jag har precis sett "Uppdrag granskning" om könskorrigering, eller rättare sagt de som ångrar sitt beslut!!!

Åter igen skall det skyllas på sjukvården, de borde tydligen ha sagt nej från början.

Ja, det borde de nog ha gjort med tanke på att vissa av dessa ungdomar är väldigt unga när de påbörjar sin behandling.

Att "vara född i fel kropp" är inget jag kan relatera till.

Men det är säker jättejobbigt att ha den känslan.

Men hur kan man som tex 14-åring vara så säker på att det är just det som är problemet och att en könskorrigering är den enda vägen ut?!

Hur kan föräldrar till "ovuxna" barn tillåta att detta händer?!

I alla andra avseenden så är ju barnet omyndigt tills de är 18 år och det är vi föräldrar som måste ta de avgörande besluten.

Hur kan man, flera år efter korrigeringen, ångra sitt beslut och då skylla på sjukvården?!

Dessa människor har ett önskemål om att byta kön.

De får hjälp med detta.

Det slutar med att de ångrar sig och nu måste någon (inte de själva eller föräldrarna) ta på sig skulden.

WHY?!

Jag fattar ingenting!!!

Detta gör mig så jävla upprörd!!

Du valde själv, du fick din önskan uppfylld.

Du visste vad som gällde.

Lev med det!!!

Runners high??......

I morse upplevde jag något som jag aldrig har upplevt tidigare.

Skulle springa ca 2 km på löpbandet som uppvärmning innan jag gymmade.

Glömde byta lista på Spotify så jag hade min intervall-lista (sen gårdagens runda) i öronen.

Den började med lite lugnare musik men "eskalerade" efter ett tag.

Jag höjde tempot, och höjde tempot, och höjde tempot och benen trummade på som aldrig förr!!

Helt plötsligt så dök en sådan underbar känsla upp.

Jag sprang som aldrig förr, jag var inte trött och jag kände mig inte ens andfådd.

Känslan gav mig nästan tårar i ögonen, så stark var den.

Jag svävade fram och fötterna nuddade knappt löpbandet.

Är detta den så kallade Runners high?? (länk för den som ej vet vad detta är)

Det kändes som att jag "gick på något", men jag förmodar att det var kroppens egen "drog" som kickade in med besked.

Efteråt så gick jag bara omkring och skrattade (som en dåre) för mig själv.
Eftersom jag sprang ett intervallpass med korta intervaller igår, och i morgon ska jag springa ett pass med långa intervaller, så ville jag inte springa längre idag, även om känslan var att jag hade kunnat springa såååååååååå mkt längre.

Om du vill ha en bra intervallmusiklista så bjuder jag gärna på min......
Om du klickar på Spotify-ikonen i högra hörnet så öppnas Spotify.

Låtarna har lite olika tempon beroende på vad/hur jag ska springa.

Den börjar lite lugnare för uppvärmningens skull.

Medans jag fortfarande var "hög" så körde jag ett axel/rygg pass.

Även där kunde jag göra förändringar genom att lyfta tyngre/göra fler reps.

Nu så slut i armarna så jag undrar hur jag ens ska kunna hålla i en gaffel idag 😁

Jag hoppas att denna känsla dyker upp igen någon gång.

Men om så icke är faller så är det en känsla jag kommer att tänka på när det någon gång går tungt i träningen.

Kommunens Arbetsmiljövecka.......

V. 43 varje år, så anordnar Bodens Kommun något som kallas för "Arbetsmiljövecka".

Det är den vecka som vi har särskilt fokus på vår gemensamma arbetsmiljö.

Det har anordnats inspirationsföreläsningar och olika "prova-på-pass" för att främja en god arbetsmiljö.

Den första föreläsningen jag deltog i höll Anitha Risberg i.

Hon pratade om arbetsmiljö och stress.

*Hur våra sinnen möter omvärlden

*Kroppens styrning genom nervsystemet

*Prestation och återhämtning

*Tidiga tecken på utmattning

*Den goda arbetsplatsen

*Nära relationers betydelse för hälsan

*Fysisk aktivitet

*Värdegrund kopplat till stress

mm, mm

Den andra föreläsningen jag var på hölls av Anna-Karin Isaksson.

"Livet är det som pågår medan jag gör annat"

En inspirationsföreläsninga om att leva sitt liv ännu mer värdefyllt.

Föreläsningen bygger på den psykologiska modellen Acceptence and Commitment Therapy (ACT), som är en utveckling av den kognitiva, beteendeterapeutiska skolan (KBT).

För att kunna ta fler aktiva och medvetna beslut i vårt liv behöver vi träna upp vår förmåga att vara medvetet närvarande.

Vi fick prova på Mindfullness-övningar, bla en övning som fick mig att börja gråta.

Tårarna kom från ingenstans.

Övningen gick ut på att först fokusera på andningen och "här och nu", att vara fullt medvetet närvarande.

Vilket jag klarade av galant eftersom det är något som jag ofta behöver ta till i mitt liv efter mina år som utbränd.

Vi skulle föreställa oss vårat 80-års kalas och placera ut människor runt ett dukat bord.

Man fick välja vilka personer man ville, levande eller de som gått bort.

Personerna man valde skulle vara människor som på ett eller annat sätta har haft inflytande i ens liv.

Sen skulle personen till höger om mig ställa sig upp och hålla tal, ett tal som var till mig och där personen skulle berätta vad jag hade betytt för hen.

Det var då mina tårar började rinna.

Jag såg bara 4 personer runt detta bord, trots massor av platser.

Men dessa 4 personer, som jag är väldigt övertygad om att jag har/har haft stor betydelse för, höll sina tal utifrån den "resa" som hen och jag har haft tillsammans.

Jag vet inte vad som hände med mig, men jag blev totalt golvad av denna övning.

Helt tom på energi efteråt, men samtidigt ett inre lugn.

Jag är glad för denna övning, samtidigt som jag har lite huvudbry om vad den ville berätta för mig.

Varför var alla andra platser tomma?

Varför var det just dessa 4 personer som berättade för de andra om vad jag betydde/har betytt för deras liv?

Dessa 4 personer bara "ploppade" upp för mig, innan jag ens hann tänka.

Jag är väldigt glad för att det var just de, men samtidigt lite ledsen att jag inte har betytt mer för vissa andra.

Jag är jättekluven just nu och känner att jag har en del att fundera på.

Tredje föreläsningen jag var på hölls av Marie (min gamla PT) på Winternet.

"Motivation, kost och motion"

Den föreläsningen handlade om hur viktig motivation är och hur vi skapar vår egen motivation till saker och ting.

Hon berättade om vad kost och motion har för betydelse på kort och lång sikt och några enkla riktlinjer för att skapa ett hållbart beteende kopplat till kost och motion.

Den fjärde föreläsningen höll Anders Hansen i.

Han har skrivit boken "Hjärnstark" och föreläsningen utgick från den boken.

*Vilka effekter har fysisk träning på hjärnan?

*Varför lockar soffan trots att vi vet att vi mår bättre vid rörelse?

*På vilket sätt kan ADHD vara en fördel?

Enligt forskningen så behöver vi vara aktiva 3*45 min/v i en pulshöjande (70% av maxpuls) aktivitet för att göra hjärnan "Hjärnstark" och behålla vårt minne längre och för att behålla koncentrationen. 

Alla studier visar att 2 olika grupper, där en är fysiskt aktiv och den andra gruppen gör en lugn aktivitet (tex korsord, målar), har mkt bättre resultat inom minne/koncentration.

3 ggr/v är det som behövs, träning utöver det ger inte bättre resultat på hjärnan (men givetvis på kondis och välmående!!)

Min femte och sista föreläsning hölls av Marie på Winternet (del2)
"Självkänsla, stress och sömn" 
Startar med vad självkänsla är och innebär samt hur vi kan arbeta med vår självkänsla för att uppnå bättre hälsa. Vad är stress? Stressen effekter på kropp och knopp samt hur vi kan hantera och förebygga stress med bland annat sömn.

Alla dessa föreläsningar har handlat om ämnen (som jag vet en del om) och som intresserar mig väldigt mkt.
Anslutningen till dessa föreläsningar har varit i varierat antal.
Det som har slagit mig vid varje föreläsning det är vilka personer som har varit där.
På varje ställe känns det som att de personer som varit närvarande är de som redan vet en del om ämnet och som är relativt aktiva själva.
Men var var alla de som verkligen hade behövt lyssna på dessa föreläsningar?
De som inte alls (ännu) har förstått sambandet av kost/motion/återhämtning för att kunna prestera och vara mer närvarande mm?

Ibland blir jag så frustrerad och funderar på hur man når ut till de som verkligen skulle behöva "rycka upp sig"?
Det handlar inte om att bli en elitidrottare, det handlar till mångt och mycket om den vardagliga motionen först och främst.

Men det är väl som med rökning och andra laster....man måste vilja för att kunna genomföra.
Man måste helt enkelt "våga för att vinna".

På Anders Hansens föreläsning så var det någon som frågade om varför inte arbetsgivarna införde motion på schemat när man "såg vinsten" av det?
Anders svar blev: För att de som redan tränar skulle se sin möjlighet att träna på arbetstid, medans de som inte tränade annan tid skulle inte göra det på arbetstid heller.

Ja, så kan det ju faktiskt vara.
Men om man tänker på den "friskvårdstimme" som Kommunen erbjuder oss, men som sällan går att ta ut, så funderar man ju på "Hur tänkte de"?
Vi får inte ta ut timmen i anslutning till det vi börjar vårat pass, det får ju inte bli en "sovmorgonstimme" av det.
Men vi får inte heller ta ut det i anslutning till det vi slutar, för det får ju inte bli en "ledighetstimme" heller.
Nä, vi måste ta ut den under arbetstid så att den blir nyttjad.
Men vårat schema är så tajt, så att ta ut denna timme mitt på dagen funkar inte, iaf inte hos oss.
För antingen ska en person just då gå hem, eller så är det en person som får skjuta på sin lunch så att jag kan nyttja min timme under arbetspasset.
Och sen har vi alla som jobbar natt och som aldrig kan ta ut denna timme under ett arbetspass!!
Det måste finnas ett alternativ för dem, kanske en extra betald timme där man får "bevisa" att man faktiskt har utfört en fysisk aktivitet.
Det känns som att man får titta och känna på något som man sen måste lämna tillbaka.
Här tycker jag att Kommunen måste hitta en bättre lösning.
För en glad och nöjd personal (vilket man blir av fysisk aktivitet!!!) presterar så mkt bättre på sin arbetsplats!!!

Det har varit en väldigt bra "inspirationsvecka" där jag tar med mig en del saker att fundera på.

Prioriteringar och val.....

När detta skrivs är det tidig morgon.

Jag sitter vid köksbordet, blickar ut och lyssnar på P4 Norrbotten.

Tempen visar på -4 C och solen strålar på ett krispigt landskap.

Marken glittrar som av miljoner diamanter (även om det inte syns på min bild).
Det drar i mina löparben, de vill ut och springa.

Men idag vilar jag (nästan) från träning, det blir en promenad senare, när tvättstugan är klar.
Jag har jobbat 6 nätter och har inte möjlighet att lägga mig och sova denna morgon.
Ibland är det svårt att få en tvättid här i mitt hus, mkt beroende på de arbetstider jag har.
Idag fanns det tid kl 07 och då är det bara till att bita i det sura äpplet och ta tag i tvätten, kanske hinner jag få mig lite sömn senare.
Att springa en dag utan sömn är inte optimalt, inte för mig iaf, jag är alldeles för tom på energi.

Jag har sprungit i stort sett varje dag (ute eller på gymmets löpband) sen 1/1-18, endast några få dagar utan löpning men där då promenader eller en längre cykeltur har fått ge mig dagens energiboozt.
Jag har deltagit i olika utmaningar nästan varje månad och fått ihop mellan ca 30 och 60 mil/månad.
Sommaren var extrem med sin värme och februari var ganska extrem den oxå med kyla och snö.
Dessa två säsonger var verkligen en utmaning och jag fick lära mig vad det innebär att ha "pannben".
Men jag körde på och det gav resultat 😊

När en som inte själv tränar ger mig en kommentar så är det ofta:
"Åh gud vad jobbigt, hur orkar du?!"
Vad svarar man då??
"Ja, det är klart att vissa pass (intervaller) kan vara sjukt jobbigt, det var liksom det som var meningen. Men det finns oxå dessa njutningsrundor där benen springer av sig själv och man känner sig "hög" när man har sprungit klart".
Man får givetvis kommentarer om den tidiga morgonen som man genomför sin träning på.
Visst, det är många gånger jobbigt att ställa klockan och träna tidigt, men det ger så mkt och jag har nog mer energi än vad den "icke tränande" har.
Min dag har ju liksom börjat i en "spurt" och endorfinerna bara sprutar ur mig och ger mig kraft att orka och vara pigg resten av dagen.
Jag skulle inte orka med en "vanlig grå vardag" om jag inte hade min träning och jag skulle framför allt inte orka med att jobba alla dessa nätter.

Att kliva upp den tid jag gör, ibland före 05, handlar om att göra ett val och att skapa sig rutiner.
Att kliva upp tidigt och se dagen vakna, vare sig det är strålande sol eller ymnigt snöfall, är det inte mycket som kan mäta sig med.

Att få gå ut då och ta sig en löprunda det sätter guldkant på, iaf min, tillvaro.
Alla har ett val och mitt val är att träna.
Jag väljer oxå att lägga mig tidigt på kvällen för att få mina tim av sömn, för att orka träna vidare.
Träning är viktigt för mig, träning får mig att må bra!!!

Om du frågar mig: "Hur hinner du med att träna så mkt?"
Då frågar jag dig: "Hur hinner du med att springa på krogen/titta på tv/sitta i soffan och "unna dig nåt gott" varje gång du har tid över?"
Det handlar till styvene och sist om dessa val och prioriteringar.

Det är lätt att välja träning när man vet hur mkt det ger tillbaka, men det är ingen idé att förklara till någon som inte förstår.

Det finns inga "rätt eller fel", alla måste välja utifrån det de själva vill.
Men jag tycker att det är tråkigt att få kommentarer om mitt liv, när du inte får kommentarer av mig om ditt liv!!!!

Jag kan (peppar, peppar ta i trä) skatta mig lycklig över alla dessa skadefria löparår som jag har bakom mig.
Under alla dessa år som jag har sprungit så har jag endast 2 ggr fått avstå (i 2-3 dgr) pga smärta i ryggen eller, som förra helgen, i en vad.
Men så länge jag inte drabbas av något så kommer min träning att vara prio 1 för mig.

Jag tränar inte för att jämföra mig med någon annan, jag tränar för att bli bättre i mig själv, för att mina resultat ska förbättras.
"Det är resan som är målet".

Självklart vilar jag oxå, tro inte annat.
Men vila för mig kanske skiljer sig från din vila.
Jag vilar "aktivt" genom att träna med låg puls..... kortare löprunda i prattempo, promenad, gym.
Att vila behöver nödvändigtvis inte innebära att man sitter still.
Men jag har har även dagar, ytterst sällan, då jag vilar "på riktigt" och tar mig helt enkelt en innedag där jag förmodligen kopplar av med en bra bok.
Men förmodligen så har jag den dagen redan varit och tränat tidigt och kan "unna mig" att ligga och läsa resten av dagen 😜

Kroppshets.....

I kväll 21.00 så kan man se den första delen av Mia Skäringers program "Kroppshets" på SVT1.

Ett program där hon tar upp om kroppsideal och sin egen resa som anorektiker.

Jag har sett det första avsnittet på svt play och har lite åsikter.

Bland det första hon nämnde var om "samhällets" syn på det här om idealkropp och att vi inte skulle lyssna på detta utan att alla var bra som vi är......bra, jättebra!!!!

Jag håller med henne där.

Men vad som stör mig är att alla kanske inte tränar och tänker på mat just för att få en kropp som passar in i samhällsidealet, det är nog fler än jag som tränar för att må bra och äter bra mat av samma anledning, för att vi har provat båda varianterna men insett skillnaden.

Min största rädsla är att bli sjuk eller skadad så att jag inte kan genomföra någon sorts träning, det skulle knäcka mig totalt 😱

Dagens avsnitt handlar om att vara så fokuserad på den "perfekta kroppen" så att man svälter sig för att bli smal......väldigt galet i min värld då jag alltid är hungrig och aldrig har kunnat förstå de som väljer att hoppa över en (eller fler) måltider i hopp om att gå ner i vikt.

Om fler människor verkligen lästa på om träning/kost så kanske resultatet av denna kroppshets bli helt annorlunda.

Fysisk träning får dig att må så mkt bättre (det finns inte en enda nackdel med att träna) både psykiskt och fysiskt.

Och när du tränar rätt/bra så kommer hunger på bra matprodukter av sig själv.....det tror jag iaf.

De som känner mig kanske nu tänker att : Ja, men du är lång och smal så du har ditt på det torra och behöver ju inte oro dig!

Ja, jag är lång (180 cm) och smal är jag oxå ( 58-59 kg).

Jag har för längesedan accepterat att jag ser ut så här, har under många år kämpat för att gå upp i vikt, men insett att jag kan inte äta mer än tills jag är mätt och har dessutom en otrolig förbränning (kanske därför jag alltid är hungrig).

Mitt muskelbyggande har jag lagt på hyllan och ägnar min träning åt löpning.

Jag gymmar enbart för att bli stark och hålla mig skadefri i löpningen, men har ändå haft turen att bygga lite muskler......men någon body builder blir jag aldrig 😁

I detta första avsnitt så pratas det om att vara "besatt" av att kolla bilder (kroppsideal och andra saker som man tror att alla andra har som gör dem så mkt lyckligare) på sociala medier.

Jag kollar aldrig på en bild och tänker att: "åh, hon har mkt större rumpa/vader/lår än vad jag har".

Jag tittar inte heller på en bild och får för mig att "hen" är lyckligare än vad jag är.

Vad jag däremot tittar på är löpsteg och teknik......enbart för att lära mig.

Jag bryr mig faktiskt inte om hur andra människor ser ut eller hur de väljer att leva, det är deras val.
Om man väljer ett träningsfritt liv där största fokus ligger på att mata sig själv med transfetter och onyttiga kalorier, vilket leder till övervikt, så är det deras ensak och det är de själva som ska bära på det.

Jag stör mig på uttryck som: "Du tränar för mkt, det är inte hälsosamt" eller "Hur hinner du träna så ofta" eller "Gud vad du är duktig, jag skulle oxå vilja......."

Just uttrycket: "Gud vad du är duktig!!!" kan få mig att se rött!!!!
Nej, jag är inte duktig!! Jag har valt att investera i mig själv för att få vara frisk och må bra....så det så!!!!

Vi har alla 24 tim/dygn!!!
Det handlar om att prioritera!!!
Vill du verkligen förändra ditt liv och ha tid med träning, då tar du dig tid!!!!
Du får helt enkelt ge upp något annat eller göra det sen!!!

Sen behöver man inte träna 7 dgr/v som jag oftast gör, men det är ju min sak att avgöra hur ofta jag vill träna och hur mkt tid jag vill lägga ner på att må bra!!

Tack för ordet!

Over and out 😊

Avbryt mig inte!!!....

Jag har börjat lyssna på Mia Skäringer och Anna Mannheimers podd. 

En podd fylld av massor med humor. 

Två störtsköna kvinnor som pratar om deras erfarenheter av livet. 

Skrattar otroligt mkt när jag lyssnar på dem. 

MEN......jag blir rosenrasande och väldigt stressad av det faktum att de hela tiden avbryter varandra, tar över meningen och avslutar med det de trodde hände.

Jag kan bara lyssna korta stunder, sen är stressnivån maxad.

Jag har tre personer i min närhet som gör likadant, och det gör mig vansinnig!! 

Det är så jävla dålig stil, ja rent av respektlöst, att avbryta någon som pratar för att ist börja att berätta om sin egen erfarenhet i "ämnet", eller att ta över meningen och avsluta med nåt helt annat än jag skulle säga, eller t o m börjar prata om något helt annat som gäller dem 😡

Du har ingen aning om vad jag just skulle berätta för dig!!

Av dessa tre så är det en av dem som är absolut den sämsta på att lyssna och som alltid "vet bäst".

 Det slutar alltid med att jag tystnar och biter ihop mina käkar, varpå jag får frågan efter en stund: Vad var det Du skulle säga? 

INGENTING, svarar jag, iaf inget viktigt 😔

Jag blir så fruktansvärt frustrerad över detta respektlösa beteende. Det har kommit till den gräns där jag väljer att inte berätta 😝

*

Idag har jag sovit dåligt 😞
Jag förde en inre dialog med mig själv när jag kom hem från nattjobbet.
En dialog som bla handlade om det som jag skrev om här ovan, men även lite andra saker (nästa veckas "förvirring").
Hade svårt att komma till ro och somna och sov väldigt ytligt hela dagen.
Tur att jag bara har en natt kvar att jobba.

Tog en promenad när jag hade ätit lite, solen sken och jag ville hinna njuta av den en stund innan det var för sent.
Även idag gick promenaden bra.
Pulsen var lugn och stabil och det känns nu som att jag kan börja träna lite försiktigt till veckan 😊

Att kunna börja träna igen känns så himla bra, träningen ger mig så mkt inre frid.
Och det är något jag kommer att behöva med tanke på hur resten av veckan ser ut 😓

JAG ÄR I MÅL!!!!!.....

Den 1:a januari anslöt jag till RWRunStreak 30/30 på Facebook.
Egentligen så började den inte förrän den 2:a, men varför skjuta upp till imorgon det du kan göra idag 😀
30/30 går ut på att röra sig aktivt (pulshöjande), ombytt, minst 30 min/dag.
Löpning är väl den huvudsakliga aktiviteten, men allt var tillåtet.
Jag har utfört 53 st svettiga aktiviteter (då är alla "till och från promenader" borträknade) sen den 1/1 😊, och oj vad jag har sprungit....som aldrig förr!!
Närmare bestämt 217,5 km (3-4 kortare promenader, resten löpning).
Det har blivit 524264 steg.
Antalet träningstimmar har blivit 40 st (2414 min).
Och jag har nyttjat 52164 kg på gymmet 😀
Jag har gjort något jag aldrig tidigare har gjort och jag älskar det!!!
Det tog tid innan jag hittade flowet och den rätta känslan för vinterträningen, men nu sitter den och jag njuter av varje steg jag tar och längtar hela tiden efter en ny runda 😋
Jag har gjort flera PB under resans gång.
Dagens PB börjar likna det tempo jag håller på barmark 😊
Jag har dessutom bevisat för mig själv att jag kan springa varje dag, det trodde jag inte.


Denna streak peppade mig till att fortsätta och därför har jag anslutit till en annan utmaning.....men den kommer att bli otroligt tuff!!


Spring Tills Du Stupar

Enkla regler:

Spring MINST lika många kilometrar som dagens datum 

under perioden 1 feb - 28 feb 2018. 

Alltså 1 km dag 1, 2 km dag 2, 3 km dag 3 osv.

Spring i valfri hastighet eller promenera sträckan. 

Du får också dela upp sträckan under hela dagen.

Du får springa längre per dag MEN DU FÅR INTE 

FÖRA MED DIG KILOMETRAR FRÅN EN DAG TILL NÄSTA! 

Ingen bankgaranti alltså. Vinterupplagan är kompromisslös.

Varje dags minimisträcka är följaktligen obligatorisk. 

Missar du så har du stupat och är borta från tävlingen.

Bana: Valfri

Starttid: Valfri

Banmätning: Din egen men den ska vara hyfsat seriös

Tidtagning: Din egen (ganska så oviktigt)

Vätskekontroller: Ta gärna ett glas vatten när du kommer hem

Total sträcka blir minst 435 km under februari om du lyckas 

springa alla dagar.

Skillnaden mellan dessa två utmaningar är att januaris utmaning var baserad på tid, medans februaris utmaning baseras på distans.
Jag har som längst sprungit 13,5 km, så jag räknar med att kunna hålla ut till den 13/2.
Allt efter det kommer att bli nytt för mig.
Jag har inte riktigt klurat ut hur jag ska klara mig så långt som möjligt, men några ideér har jag.
Under denna utmaning så kommer jag behöva promenera mer än jag har gjort i januari.
Men jag tänker ge denna utmaning en ärlig chans för att ta reda på hur långt jag faktiskt kan ta mig 😀

Om jag hade haft en semla hemma nu så hade jag ätit den på stående fot, because I´m worth it 😂

Med hjärtat i halsgropen.....

Idag var det dags att prova EKG-apparaten fullt ut.

På rekommendation av min läkare så skulle jag springa intervaller på löpbandet.

Intervaller i olika tempon med ganska så lång vila mellan för att få ner pulsen ordentligt innan nästa intervall.

Jag kämpade på i 5 km, i alla möjliga tempon, men inte f*n dök det upp någon hjärtklappning.....det gör det ju nästan alltid annars när jag springer där.

Nåja, det var samtidigt skönt att slippa hjärtrusningen, för den är så obehaglig 😔

Jag fick gå hem utan hjärtklappning men med 5 km intervaller i bagaget 😀
RWRunStreak dag 24 ✅ 💪🏃

Innan jag skulle tillbaka idag till Sunderbyn för att koppla loss mig, så svängde jag av i Sävast och hälsade på min dotter 💗

Stannade inte så länge eftersom hon skulle bort.

Kör från henne och genom Sävast och svänger ut på 97:an vid OK.

Jag hade tur, för det kom just då inga bilar och framför mig var det oxå tomt.

Hinner bara köra en bit så ser jag, genom snöröken, att det kommer ett spann av bilar en bit bakom mig.

Fortsätter mot Sunderbyn och i Sävastnäs möter jag plogbilen, på väg mot Boden.

Det som gör mig otroligt fundersam, och livrädd, är att han har båda bladen nere när han plogar, så snön formligen sprutar över i mitt körfält och täcker hela min framruta när han passerar 😱

Det var som att köra in i en vägg, det blev tvärmörk och jag såg nada!!!!!

Jag hade då även hunnit se att bilarna bakom mig var väldigt nära nu.

För att försöka förhindra att någon ska köra in i mig när jag var tvungen att tvärbromsa pga plogbilen, så väjer jag ut lite när plogbilen har passerat mig.

Då var det väldigt nära att det blev en frontalkrock mellan mig och den mötande bilen som kom bakom plogbilen.

Den syntes inte alls i den snörök som var 😨

Jag tvärgirar in igen, in i snöröken, och där står plötsligt en bil vid sidan av vägen, som just är på väg att göra en u-sväng, mitt i snöröken!!!!!😡

Jag tvärnitar och girar ut i motsatt körfält igen, tack och lov inga bilar där då 😓

Min hastighet ligger på 65-70, för det var stört omöjligt att se någonting alls, förutom just framför motorhuven.

Jag tror att dagens högsta puls var under denna bilfärd.

Hinner bara köra en liten bit till så möter jag ambulanser på väg mot Boden,

Fan, tänkte jag.

Det blev en olycka bakom mig 😢

En olycka var det, inte bakom mig, men närmare Boden.

Jag läste mer om olyckan innan jag åkte hemåt.

Gick in på kiosken på sjukhuset och köpte mig en banan och en dricka, utifall att jag skulle bli sittandes efter vägen.

I tidningen stod det att vägen skulle vara helt avstängd fram till ca 14 och att man skulle välja en annan väg om man hade möjlighet.

Nu visste jag ju inte riktigt vart denna olycka hade hänt, så jag började min färd mot Boden.

När jag kom till OK i Sävast så tänkte jag att det är bäst att ta det säkra före det osäkra, så jag svängde in där och körde hem samma väg som jag kört tidigare på fm.

Och tur var väl det.

För vid gamla infarten till Sävast, strax innan viadukten mot Södra Svartbyn så blinkade blåljusen och det var lång bilkö.

Det var med en enorm lättnad jag lämnade bilen i mammas garage och började traska hemåt.

När jag var nästan hemma och allt hade börjat lägga sig, då kom hjärtklappningen!!!! 

Jag trodde att jag skulle ramla ihop där och då, jag blev alldeles bensvag 😓

Men jag tog mig hem och det första jag gjorde var att slita av mig alla kläder och hoppa i duschen.

Jag fick ju inte duscha efter morgonens intervallpass......luktade nog inte riktigt som en ros när jag kom hem 😁

Den duschen var det bästa och skönaste jag har upplevt på det här året, ja på väldigt länge 😊

Nu är jag så mentalt trött så det känns som att det blir en väääääldigt tidig kväll för mig.

Over and out 💗