Avbryt mig inte!!!....

Jag har börjat lyssna på Mia Skäringer och Anna Mannheimers podd. 

En podd fylld av massor med humor. 

Två störtsköna kvinnor som pratar om deras erfarenheter av livet. 

Skrattar otroligt mkt när jag lyssnar på dem. 

MEN......jag blir rosenrasande och väldigt stressad av det faktum att de hela tiden avbryter varandra, tar över meningen och avslutar med det de trodde hände.

Jag kan bara lyssna korta stunder, sen är stressnivån maxad.

Jag har tre personer i min närhet som gör likadant, och det gör mig vansinnig!! 

Det är så jävla dålig stil, ja rent av respektlöst, att avbryta någon som pratar för att ist börja att berätta om sin egen erfarenhet i "ämnet", eller att ta över meningen och avsluta med nåt helt annat än jag skulle säga, eller t o m börjar prata om något helt annat som gäller dem 😡

Du har ingen aning om vad jag just skulle berätta för dig!!

Av dessa tre så är det en av dem som är absolut den sämsta på att lyssna och som alltid "vet bäst".

 Det slutar alltid med att jag tystnar och biter ihop mina käkar, varpå jag får frågan efter en stund: Vad var det Du skulle säga? 

INGENTING, svarar jag, iaf inget viktigt 😔

Jag blir så fruktansvärt frustrerad över detta respektlösa beteende. Det har kommit till den gräns där jag väljer att inte berätta 😝

*

Idag har jag sovit dåligt 😞
Jag förde en inre dialog med mig själv när jag kom hem från nattjobbet.
En dialog som bla handlade om det som jag skrev om här ovan, men även lite andra saker (nästa veckas "förvirring").
Hade svårt att komma till ro och somna och sov väldigt ytligt hela dagen.
Tur att jag bara har en natt kvar att jobba.

Tog en promenad när jag hade ätit lite, solen sken och jag ville hinna njuta av den en stund innan det var för sent.
Även idag gick promenaden bra.
Pulsen var lugn och stabil och det känns nu som att jag kan börja träna lite försiktigt till veckan 😊

Att kunna börja träna igen känns så himla bra, träningen ger mig så mkt inre frid.
Och det är något jag kommer att behöva med tanke på hur resten av veckan ser ut 😓

Halleluja moment....

Onsdagstemat denna vecka är ~UPPMUNTRAN~

Så jag tänkte berätta om min promenad idag, den var nämligen lite utöver det vanliga.

Jag startade min promenad redan kl 07 i morse, skulle promenera bort till Hamptjärnmoran för den goda sakens skull.

Vägen dit kantas av mycket natur, vilket jag gillar skarpt.

I naturen går det att finna styrka när saker känns tungt, vilket det gör just nu och 2 veckar framåt.

Nåja, naturen var det jag skulle berätta om....

Solen visade sig lite svagt, fåglarna kvittrade och det var ganska så tomt på trafik.

Jag gjorde det jag skulle i Hampis och fortsatte sedan åt ett annat håll än det jag kom ifrån.

När jag gått en bit så vek jag av in i skogen, kände att jag måste utmana mig själv eftersom jag är så rädd för att vistats i denna miljö, speciellt själv :(

Väl inne i där så insåg jag att jag hade ingen som helst aning om vart jag var.

Men hur svårt kan det vara?!

Jag var inte speciellt lång från stadskärnan, skogen kunde omöjligt vara så stor så att jag inte skulle hitta ut igen, så jag kände mig trots allt ganska lugn.

Hittade massor av spännande saker att fota, vilket fick mig att fortsätta framåt.

Efter ett tag så var jag tillbaka på en väg som jag kände igen, och sen var det bara att fortsätta färden hemåt.

Medans jag går där i skogen ,med musiken i öronen, och funderar över livet just nu så spelas en låt som jag kände igen, men som jag aldrig har lagt speciellt stor vikt vid.

Det är en "kyrklig låt" och de som känner mig vet att jag är den mest "okyrkliga" människan som går på denna jord (tänker inte orda mer om varför)

Men denna låt fick mig att stanna upp och jag rös i hela kroppen.

Jag stod blickstilla tills låten var slut och jag är säker på att det jag upplevde där och då var ett "halleluja moment" :D

Ja, tänk vad en skogspromenad och skön musik kan göra för en ledsen själ.

Var kommer då ordet ~UPPMUNTRAN~ in i sammanhanget här....

Jo, promenaden, naturen där tankarna kan sväva fritt och denna "kyrkliga sång" och det faktum att jag uppmuntrade mig själv att kliva in i den hemska skogen för att bevisa för mig själv att jag kan om jag vill!!

To be old......

My dear kid, the day you see I’m getting old, I ask you to please be patient, but most of all, try to understand what I’m going through. If when we talk, I repeat the same thing a thousand times, don’t interrupt to say: “You said the same thing a minute ago”... Just listen, please. Try to remember the times when you were little and I would read the same story night after night until you would fall asleep. When I don’t want to take a bath, don’t be mad and don’t embarrass me. Remember when I had to run after you making excuses and trying to get you to take a shower when you were just a little kidl? When you see how ignorant I am when it comes to new technology, give me the time to learn and don’t look at me that way... remember, honey, I patiently taught you how to do many things like eating appropriately, getting dressed, combing your hair and dealing with life’s issues every day... the day you see I’m getting old, I ask you to please be patient, but most of all, try to understand what I’m going through. If I occasionaly lose track of what we’re talking about, give me the time to remember, and if I can’t, don’t be nervous, impatient or arrogant. Just know in your heart that the most important thing for me is to be with you. And when my old, tired legs don’t let me move as quickly as before, give me your hand the same way that I offered mine to you when you first walked. When those days come, don’t feel sad... just be with me, and understand me while I get to the end of my life with love. I’ll cherish and thank you for the gift of time and joy we shared. With a big smile and the huge love I’ve always had for you, I just want to say, I love you... my dear kid.

Man måste våga för att vinna....

Jag har ett problem, eller rättare sagt en oro.

Det är när jag ska gå vägar jag aldrig har gått själv, eller vägar som jag har gått men känt mig rädd/orolig på.

Min oro och rädsla sitter inte i att jag är rädd att någon ska hoppa på mig.

Eller jo, det är ju faktiskt det jag är rädd för.

Men inte att en människa ska hoppa på mig, utan oron/rädslan sitter i att jag ska möte en lös hund eller en älg/björn.

Därför blir mina egna promenader ganska begränsade.

För många är inte detta någon big deal, men för mig är det en jävligt big deal.

När jag vet att jag ska ut och gå själv, som idag tex, så behöver jag en plan.

Igår kväll gjorde jag upp en plan, och jag höll mig till denna plan idag.

Jag bestämde mig för en promenadslinga som jag aldrig har gått själv, viss del av slingan har jag gått.

Den slingan innebar närhet av skog och genom villakvarter, ställen där jag vet att jag kan möta på dessa djur. 

Mitt hjärta har bankat, det vill jag lova, men jag klarade det och känner mig otroligt stolt och glad.

Under min promenad så fick jag se skymten av en svag sol, massor av underbar rimfrost, en hel del vacker fågelsång och knappt en enda människa var ute.

Sen så kände jag att jag helt enkelt villa hitta lite nya motiv. Ni är säkert lika less som jag på alla broar som jag fotar var och varannan dag :)
Det här inlägget delas även under Tisdagstema - Förnyelse eftersom detta är för mig en förnyelse, både i bilder och att våga göra något åt sina begränsningar.