Så som i himmelen.....

En av Sveriges bästa, enligt mig, svenska skådespelare har gått ur tiden, Michael Nyqvist.

Så många bra filmer han medverkade i (bla Millenium)

Den film jag har gillat bäst och sett flest gånger är "Så som i himmelen".

"Gabriellas sång" är en stor favorit.

Idag dagen D
Äldsta grabben flyttar till ny lägenhet 😊
I 3 tim har vi burit och kört saker.
Nu hemma en stund för att fylla på med lite näring och energi.

Sen blir det till att åka tillbaka och hjälpa till att packa upp medans han är och vinner (???)  kvällens fotbollsmatch 😀

Nattens sömn lär inte bli några problem.
Frågan är om jag orkar upp för att gå till gymmet imorgon 😏

Nåja, imorgon är en annan dag.

Ha en skön kväll!!

Ett land i sorg 297/365....

Så hände det som nog de flesta hade räknat med till slut skulle ske, men ändå hoppats på att slippa....ett terrordåd mitt i centrala Stockholm 😔

Just nu känns allt annat så trivialt att skriva om.

Jag har sett/läst allt som kommit ut sen händelsen skedde idag.

Jag lider, känner oro, gråter....

Men att se vilket fantastiskt land vi lever i, som när det händer nåt 

vidrigt, visar upp sin solidaritet, humanism och kärlek....då kommer även tårar av glädje, stolthet och lycka 💗

På #openstockholm (Instagram) öppnar människor upp sitt hem för människor som inte tar sig hem eller som bara behöver en medmänniska att luta sig mot.

På Facebooksidan Attacken i Stockholm erbjuder människor skjuts till de som vill hem, men som inte kan åka kollektivt.

Mobiloperatörerna slopar avgifterna på samtal och sms fram till imorgon.

Restauranger bjuder på mat till de som behöver.

Kyrkorna öppnar upp....

Ja, listan är lång på allt som Stockholmarna (bla) nu hjälper till med.....kärlek 💗

Jag är så imponerad av all civila som 

hjälper och stöttar. 

Nu kan vi bara hoppas att inget mer händer och att den skyldige/de skyldiga snart är gripna.

To be old......

My dear kid, the day you see I’m getting old, I ask you to please be patient, but most of all, try to understand what I’m going through. If when we talk, I repeat the same thing a thousand times, don’t interrupt to say: “You said the same thing a minute ago”... Just listen, please. Try to remember the times when you were little and I would read the same story night after night until you would fall asleep. When I don’t want to take a bath, don’t be mad and don’t embarrass me. Remember when I had to run after you making excuses and trying to get you to take a shower when you were just a little kidl? When you see how ignorant I am when it comes to new technology, give me the time to learn and don’t look at me that way... remember, honey, I patiently taught you how to do many things like eating appropriately, getting dressed, combing your hair and dealing with life’s issues every day... the day you see I’m getting old, I ask you to please be patient, but most of all, try to understand what I’m going through. If I occasionaly lose track of what we’re talking about, give me the time to remember, and if I can’t, don’t be nervous, impatient or arrogant. Just know in your heart that the most important thing for me is to be with you. And when my old, tired legs don’t let me move as quickly as before, give me your hand the same way that I offered mine to you when you first walked. When those days come, don’t feel sad... just be with me, and understand me while I get to the end of my life with love. I’ll cherish and thank you for the gift of time and joy we shared. With a big smile and the huge love I’ve always had for you, I just want to say, I love you... my dear kid.

Nattliga funderingar....

Det är, just i detta nu, 30 år sedan Olof Palme mördades.

Ett mord som lamslog hela Sverige och som gjorde att ingenting var sig längre likt.

Någonstans där och då stannade Sverige av.

Den kamp som han bedrev för rättvisa, jämställdhet mm har alltid fortsatt, men på något sätt i ett annat tempo, iaf vad det gäller politiskt.

Min högst personliga åsikt är att om han hade fått leva, så hade inte Sverige sett ut som det gör idag.

Nu fick han inte leva och en annan stark person utsågs som hans efterträdare...Anna Lind.

Inte heller hon fick fortsätta  kampen och jag tror att hon hade gjort ett utomordentligt arbete, det arbete som Palme startade.

Jag har precis suttit och tittat på den 2:a delen i dokumentären och Olof Palme

Palme - sista timmarna (andra delen)

och blir förvånad, men kanske inte direkt överraskad, när jag hör att de utländska nyhetskanalerna avbröt sina sändningar och berättade om mordet, innan ens de "viktigaste" personerna i Sverige visste om det.

Blev de tipsade eller var det den svenska "flatheten" som figurerade igen.

(Tänker då mest på hur allt sköttes från Sverige när tsunamin drog över Thailand)

Varför tog det så länge innan Sverige reagerade?!

Nyheten lamslog oss givetvis, samtidigt som man var orolig att det var ett attentat, så varför drog man inte igång det tunga artilleriet på en gång?

En tid efter mordet så var jag i Stockholm och passerade mordplatsen, visst inte just då att det var där han hade mördats.

På gatan så ligger massor av blommor.

Jag minns att jag tittade upp mot huset och tänkte att: "Jäklar vilken fest dom har haft här, dom har verkligen röjt ordentligt".

Men, så förstod  jag ju plötsligt var jag var.

Då passade jag på att sörja lite medans jag stod där, det kändes ganska högtidligt på något sätt, att ha fått vara delaktig i sorgen på så nära håll.

Om det så skulle kosta mig livet....

Jag har läst en bok som jag vill berätta om, "Om det så skulle kosta mig livet" av Margaretha Sturesson.

"Margaretha Sturesson är en välutbildad fyrabarnsmamma med mycket ork och energi när hon och hennes familj gick med i Kristet Center Syd, en ny och visionär församling i Höör.

14 år senare låg hon med rött vak på en psykiatrisk klinik.

När allt var som värst hade hon bara en önskan, att få lämna allt och dö.

Det krävdes ett och ett halvt års vård och upprepade självmordsförsök för att hon skulle förstå att sekten förvrängt hela hennes verklighetsuppfattning.

Detta är hennes egen skakande berättelse om vad som gick snett när Guds rike skulle byggas i Skåne.

En berättelse inifrån om maktmissbruk för heliga syften, om livslojalitet, om att vara förövare och offer i samma person - och om att till slut lyckas ta sig ur ett medberoende."

*

Anledningen till att jag vill berätta om denna bok är för att jag känner igen mig i så mycket av hennes historia, även om min historia handlar om något helt annat.

Att ifrågasätta sig själv, ständigt och konstant, ifall man kunde ha gjort på ett annat sätt, om man kunde ha undvikit situationen som uppstod ifall man hade sagt/inte sagt eller gjort/inte gjort på ett annat sätt.

Att tro på det förövaren säger eftersom man är helt hjärntvättat efter en långt pågående nedbrytningsprocess.

Att ifrågasätta sig själv i de flesta situationer och förlita sig på det som den andra säger; att man är bortom all räddning.

*

Margaretha har svårt att befinna sig bland andra människor, larmsystemet sätter igång.

För henne betyder stora folksamlingar en väntat på att bli påhoppad.

Sådana känslor har jag också i vissa situationer och söker alltid en nödutgång när jag befinner mig på platser med folk jag inte känner.

För mig är även höga ljud och snabba rörelser i kombination väldigt ångestframkallande.

*

Ända sen jag själv fick uppleva dessa traumatiska händelser så har jag läst böcker, böcker som är verklighetsbaserade och handlar om människors kamp på ett eller annat sätt.
Likaså gör Margaretha, och böckerna hon nämner i sin bok har även jag läst.

Folk i min närhet har ofta fråga hur jag kan läsa dessa hemska böcker, mitt svar har alltid varit; "Det är min terapi, att veta att det finns andra som genomgår livskriser och att det går att ta sig ur det."

*

Jag läser fortfarande, kommer nog att göra det tills jag ej längre har möjlighet.

Varje dag är en "terapidag" för mig, man kan lära sig att leva med sina minnen, men man glömmer aldrig.

Dags att gå vidare nu....

Den här hösten/vintern har varit så otroligt tung på många sätt.

För mindre än ett år sedan slutade jag att jobba natt, av hälsoskäl, och nu idag är det dags att börja jobba natt igen.

Den nya tjänsten är en kombinerad dag/natt, så jag har möjlighet att träffa andra kollegor ibland, natten jobbar jag själv.

1:a april i fjol började jag jobba på ett ställe där jag stormtrivdes!!

I höstas fick jag en tjänst där och var jublande glad och lycklig.

Dels för att jag trivdes så otroligt bra och dels för att jag hade varit springvikarie sen -95.
Men sen skedde det lite förändringar och jag fick jobba på annat ställe/ställen.

Under hela den här tiden så har jag vänt och vridit på allt!!

Jag har ifrågasatt min kunskap och min kompetens, men även mig själv som människa.

Jag har nog aldrig upplevt en sådan inre stress, inte ens när jag var utbränd, som jag har känt under denna tid.

Sömnproblem (konstant trött), koncentrationsproblem, huvudvärk, hjärtklappning.....you name it!!!

Tiden fram tills nu har bestått av möten, möten och åter möten.

Jag har haft resursplacering på annat ställe i väntan på en ny tjänst.

Och nu är det då dags att få ett nytt "hemmaställe".

Jag tror att det blir bra, jag intalar mig själv att det ska bli bra, DET MÅSTE BLI BRA!!

Jag orkar verkligen inte med detta nå längre, jag behöver lugn och ro.

Jag blir så rädd...

Sånt här gör mig rädd, jävligt rädd!!

När "civila" människor går ut och tar saken i egna händer för att stoppa invandringen och dessutom har siktat in sig på ensamkommande flyktingbarn.

Många påstår att våldet har ökat iom alla "nysvenskar" som har anlänt...och säkert är det så, men att "stoppa våld med våld" är aldrig den rätta lösningen.

Likväl som jag välkomnar alla nyanlända, jag vurmar för dem och vill att de ska få ett drägligt liv, så förstår jag att Sverige har tagit sig vatten över huvudet, flyktingtillströmningen måste givetvis lösas.

Vi kan inte ta emot fler, vi har snart inget mer att erbjuda dem förutom en "krigsfri zon" (hur länge då???), men det räcker inte. Det är inte humant att trycka in en massa människor i urskogen, in the middle fucking of nowhere, bara för att!! Vi måste kunna hjälpa dem oxå, inte bara förvara dem.

Länk till artikeln i Expressen

Maskerade män skulles skada flyktingbarn

Min lördag....

Gårdagen startade tidigt med äldsta sonens innebandymatch, vinst blev det också denna gång.

Hade efter denna match tänkt ta min promenad, men kände att jag inte orkade, så jag valde att stanna inne och myste på lite grann i min ensamhet.

Mot kvällen så begav jag mig till en kär vän som behövde lite uppmuntran, ja det behövde jag själv också, så det blev en väldigt trevlig afton med en hel del skratt.

Jag hoppas att hon kände samma glädje som jag över den trevliga kväll som vi trots allt lyckades få till ♥♥

Väl hemma så fick boken hålla mig sällskap ett tag.

En trevlig dag/kväll som avslutades tidigt.

Och precis som Ernst säger: "I det enkla bor det vackra" ♥♥

Älskar denna låt så jag delar den igen, igår sa den så mycket mer än den brukar göra.....

Ny dag och nytt möte.....

......men inga svar

It´s just another manic monday.....

Idag har det varit en riktig skitdag, tungt som fan.

Det ena mötet har avlöst det andra och inga direkta beslut har tagits.

Eller, det kanske det har, men inga beslut som känns riktigt tillfredsställande.

Jag hänger löst i ett tomrum utan fast mark under fötterna.

Just nu har jag ett enormt behov av att prata, att få hjälp med att förstå vad det är som händer, vad  som ska hända här framöver.

Tyvärr så kan jag inte prata med någon, jag har tystnadsplikt pga sekretess.

Visst finns det några som jag kan prata med, dom som är involverade.

Men i detta läge är det någon med insikt om vem JAG är och vad JAG tror på/står för som jag skulle behöva anförtro mig åt.

Dagarna blandas med magont och tårar, frustration och uppgivenhet.

Samtidigt som jag tänker "Nä, jävlar i helvete, såhär får det inte vara!!"

I nästa sekund så vacklar jag i min styrka och tänker att "Det här kommer jag inte att orka med".

Nåja, i morgon är en ny dag och ett nytt möte....vi får se vad det leder till.

*

Om jag fik leva mitt liv igen.....

Jag skulle göra flera misstag nästa gång

Jag skulle slappna av och ta det lugnt

Jag skulle vara tokigare än i det här livet

Ta färre sker på allvar

Ta flera chanser

Jag skulle bestiga berg

och simma i flera floder

Äta mera glass och mindre potatis

Jag kanske skulle ha mera verkliga problem

men färre inbillade

Jag är en sån som lever förnuftigt och klokt

timma efter timma

dag efter dag

Visst har jag haft mina ögonblick

men om jag fick leva om mitt liv igen

skulle jag ha fler

Jag skulle faktiskt försöka att inte

ha annat än ögonblick

det ena efter det andra

i stället för att planera så många år i förväg

varje dag

Jag är en sån som alltid tar med mig

termometer och varmvattenflaska,

regnrock och fallskärm

Men om jag fick leva om mitt liv igen

skulle jag ta med mindre packning

Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren

och fortsätta till senare på hösten

Jag skulle dansa mer

Jag skulle åka flera karuseller

Jag skulle plocka flera maskrosor......

*

Det ser mörkt ut.....

Just nu händer det så ofantligt mycket i vårt avlånga "minimjölks"-land.

Gårdagens attack mot en skola i Trollhättan rörde nog om för det flesta människor.

Man kan varken ta till sig eller förstå hur det kunde hända.
(I skrivandets stund så är flera skolor runt om i Sverige avspärrade pga hot)

Men med tanke på hur många det är som sitter och slänger ur sig rasistiska kommentarer och "peppar" andra till att göra samma sak så är det väl egentligen inte så konstigt.

Vissa människor ser sig som "den avgörande" för denna sortens "flyktingpolitik", de anser att det är de som ska lägga allt till rätta igen.

I flera dagar så har olika asylboenden stått i brand, den ena efter den andra.

Tack och lov så var det inga människor där just då, men vad säger att det nästa gång ska löpa så "smärtfritt"???

Jag läser alla nyheter jag kommer över, varje dag, förutom det som Avpixlat och Expo m fl delar med sig av.

Det som står på dessa sidor får mig att drömma mardrömmar på nätterna.

Hur kan människor bli så kalla och hatiska? 

Även om många förstår att flyktingströmmen inte kan fortsätta på detta vis, utan något måste göras, så har INGEN rätten att ta saken i egna händer och hota/bränna/mörda mm andra människor.

Det som är mest skrämmande, tycker jag, är att de människor som sitter och påstår att invandringen medför mera brott/terrordåd mm, det är de som utför dessa handlingar för att de påstår sig vara "less" på att ingenting görs av politikerna.

Kanske är det så att våra politiker är flata?!

Men det kanske är så att de faktiskt gör allt det som förväntas av de?!

Jag har faktiskt ingen aning om det!!!

Men det jag faktiskt har en "aning" om, det är att jag absolut INTE vill ha Jimmie Åkesson som statsminister!!!!

Min mage knyter sig när jag tänker på den mannen!!!

Många är de som som tror att Sverige skulle bli så himla bra om den mannen kom till makten.

Själv tror jag att vi kommer att få ett rent helvete om det skulle ske!!!

Inte för våran egen del, för de ariska svenskarna menar jag, utan för alla de nysvenskar som just nu befinner sig i detta land (jag skriver inte "vårat" land, för jag tycker att det är deras land också).

Jag har en känsla av att en ny "Hitler-tid" skulle kunna inträffa om Jimmie fick ta över och bestämma......hujja säger jag bara, det luktar död långa väg.

Till er som läser detta och som förstår hur jag tänker och som tycker samma sak....

TILLSAMMANS ÄR VI STARKA OCH KAN FÖRÄNDRA!!!!!!

Ljuset i tunneln....

Idag har jag tittat på reprisen av "Kristallen" på Tv3.
I slutet av programmet så sjunger Sanna Nielsen den svenska versionen av "You raise me up", samtidigt så visas bilder på de kända svenskar som har lämnat jordelivet under detta år...då gråter jag.
Jag tror på ljuset i tunneln och ett live efter detta och är ganska säker på att jag kommer stå gråtande vid Pärleporten den dagen Sankte Per öppnar för mig.
För bakom denna port kommer alla min nära och kära stå och vänta, beredd att ta emot mig.
Jag kommer gråta av glädje över att äntligen få träffa dem, de människor som jag så länge har saknat.

Jag börjar bli riktigt rädd.....

För några dagar sen mördades 2 personer på Ikea, ett vansinnesdåd enligt polisen.

Dagen efter så satte man in bevakning på det asylboende som den misstänkte mördaren bor på.

Folk gick i taket och skrek ut sin ilska, sitt hat.

"Varför ska detta ställe bevakas, är det inte allmänheten som ska räddas?!"

Det bjöds in till demonstration via ett evenemang på FB, som togs bort lika fort och även där började folk att visa sitt hat.

"Varför ska man inte få demonstrera och visa sitt förakt mot dessa apor, dom har inget att göra i vårat land?!"

Det är nu jag börjar bli rädd!!!!!!

Jag vill inte ha in mera flyktingar/tiggare what ever i vårat land.

Inte för att jag på något sätt tycker illa om dessa människor, utan för att det är redan fullsatt här och vi har inte möjlighet att hjälpa dem på rätt sätt, vilket jag tycker är inhumant mot dessa människor.

Bostäder saknas.

Arbete saknas.

Rätt hjälp till att komma in i vårat samhälle saknas.

Ekonomi saknas!!!

Men nu är dom här.

Dom har fått tillträde till vårat vackra land.

Och vi måste hjälpa dom på alla sätt vi bara kan!!

Nalle Puh sa en gång: "Ge till dom som inte har".

Och det är vad vi bör göra.

När jag jag läser på div. olika debattsidor på FB så kan jag ibland inte hålla tillbaka tårarna.

Det är en aldrig sinande ström av ett hat som beskriver vad dom vill göra med dessa människor, 

hur dom vill plåga och ta ihjäl dom.

Jag skäms över hur människor visar sina rasistiska åsikter och sitt hat/förakt mot hjälpsökande människor.

Ibland kan jag inte hålla mina fingrar i styr och känner att jag måste kommentera...men det är en never ending story så fort man skriver något.

Det triggar igång så många "skrivsugna" typer som bara spyr ur sig hatet.

Man får en skopa hat över sig som är svår att handskas med.

Ang. asylboendet i Arboga, så läser jag nu på morgonen att polisen har hittat sprängladdningar där utanför.

WHAT?!

Jag ger mig fan på att det är inga andra än svenskar, hatiska rasistiska svenskar, som har placerat ut dessa!!!

Om nu dessa sprängladdningar hade detonerat och kanske skadat/dödat någon, hade NI känt glädje då, att ni har lyckats???

Många säger att Sveriges brottsstatestik har ökat iom invandringen, vilket andra dementerar, men om man tar till samma medel mot dessa människor som man påstår att dom använder sig av, vad har man åstadkommit med det??

Expressen

Det står även om en aggressiv demonstration som genomfördes utanför.

Folk skrek i megafon ("Ni är inte välkomna i vårat land"), var ilskna och kastade ägg.

Att detta mord på IKEA hände, är fruktansvärt.

Den misstänkte hade dagen innan fått avslag på sin asylansökan.

Kanske i ren desperation utförde han denna handling, som jag absolut INTE ställer mig bakom, men det var kanske hans enda chans att få möjlighet att stanna och slippa återvända till ett land som förmodligen kommer att göra livet surare för honom än vad Sverige någonsin kommer att göra.

Men jag tycker att det är ännu mera fruktansvärt att svenskarna kan bete sig så hatiskt och lägga skuld på alla utlandsfödda, liksom dra alla över en kam.

Våld föder våld.....

När jag ser tiggarna sitta utanför våra butiker så ger jag aldrig pengar.

Jag är helt övertygad om att detta är organiserat och att någon "över" dem lever gott på inkomsten de lyckas skrapa ihop varje dag.

Däremot så hälsar jag varje gång jag passerar dem, och ler, det tycker jag att man kan göra.

Har även lämnat frukt vid något tillfälle, då har de ju iaf något att äta.

Men jag ger aldrig pengar!!

Jag skulle inte vela byta en endaste dag av mitt liv med någon av dem.

Att tigga är nog ingens dröm!!

När jag är ute och springer, alltid ensam, många gånger på ställen där ingen annan syns till, så är det inte Hagamannen eller någon annan våldtäktsman jag är rädd för.

 Inte heller när jag möter ett gäng utländska killar/karlar och jag är ensam är jag så rädd som jag är över de svenskar som bor i min Kommun!!!

Från ord till handling är vägen kort om man går och bär på så mycket hat som vissa verkar göra.

Hämndaktionerna från svenskarna är allt för påtagliga och väldigt skrämmande.

Sorg och glädje....

Igår blev en dag med känslosvall åt båda hållen.

Lisa Holm, den 17-åriga flicka som försvann i söndags, hittas död/mördad inte långt från den plats hon jobbade på.

Lisa, som i fredags skulle få sommarlov.

Lisa, som hade hela livet framför sig.

Varför??

#riplisaholm #riplisaholm #riplisaholm

De rasistiska inläggen härjade fritt, vad annat att vänta?!

Jag säger som Zara Larsson 

Fuuucckkkk er

Även denna artikel är värd att läsa

Låt inte rasister och främlingsfientliga smeta på sitt hat på minnet av Lisa Holm

Det är så sorgligt att läsa vissa saker.

Ett helt land är i sorg över detta ofattbara som har hänt.
Polisen Östra Skarabog



VILA I FRID LISA♥

*

Den stora glädjen igår var prinsbröllopet mellan Carl-Philip och Sofia.

Ett bröllop jag själv inte tittade på då jag anser att detta är ett överskattat jippo!!

Men det är iof det första kungliga bröllop som jag känner är okey.

Prinsen gifter sig med en helt vanlig tjej, utan kungligt blod i sina ådror.

En tjej som jag för övrigt hejade på när hon var med i Paradise Hotel.

*

Nästa sorgliga besked denna dagen kom på kvällen när vi fick veta att 

Magnus Härenstam hade gått ur tiden.

En älskad person som förgyllde stor del av mitt liv när jag var mindre, men även en hel del i mitt vuxna liv.

"Nu har Magnus återförenats med Brasse och Eva i evighetens lattjolajbanlåda......" (Jonas Gardell)

*

Ja, det blev en känsloladdad dag på alla sätt och vis.
Nu är det söndag och denna dag bjuder iaf på sol och skapligt med värme....äntligen!!
Nu känns det som att sommaren är på G och förhoppningsvis så får jag en riktigt varm och härlig semester de 4 v jag har kvar.

Mitt liv som ensamstående mamma....

Idag slogs jag plötsligt av tanken på hur jag har hanterat situationen av att vara ensamstående mamma.

Det har jag ju varit större delen av mina barns liv.

Jag drabbades av denna tanke när jag idag skulle knyta en slipsknut till minstingens examenskläder.
Slipsknut är ju inte nåt som jag grejar med varje dag, inte ens varannan dag, inte ens någonsin.
Tycker nog att det är pappans uppgift att lära sin son.
Men när pappan inte gör detta, då får mamma rycka in.

När äldsta sonen tog examen, för 3 år sen, då kollade jag på you tube hur man gör.
Idag då tog jag bara slipsen, kollade på den, och hips vips så hade jag knutit en slipsknut.

För några år sedan, så lagade jag punktering på 3 av våra cyklar, på samma gång.
Då kom en granne, stannade och stirrade på mig.
Jag frågade vad som stod på och han sa att han hade aldrig sett en kvinna göra detta förut.
Ja, vad säger man?!

Om man inte har en partner som fixar de "tekniska sakerna", då måste man ju försöka själv...dom löser sej ju inte bara för att man tittar på dem.

Mina barn är idag 16, 19 och 22 är.
Som jag sa förut, jag har varit ensamstående i stort sett ända sen den äldsta var nyfödd.
Om jag inte hade lärt mig att fixa saker själv, vem skulle då ha gjort det??
Även fast barnen har, ibland, haft möjlighet att be pappan och hjälp, så är det mig dom har frågat, kanske för att de vet att då blir det gjort.

Många gånger blir jag ledsen när dom frågar mig, ledsen för att jag tycker synd om dem när pappan inte är till någon hjälp, men samtidigt blir jag glad eftersom de är till mig de vänder sig.

I morgon är det skolavslutning och slipsknuten kommer till användning.
Och innan sommaren är slut så har jag säkert fått laga en eller flera punkteringar :D

Ge aldrig upp.....

Jag har läst en bok som jag måste få rekommendera då den berörde mig djupt....

"Ge aldrig upp" av Michael Alonzo

Boken handlar om att vara man och att bli misshandlad (psykiskt och fysiskt), hotad och kränkt av sin fru.

Ett ämne som, iaf jag, knappt trodde existerade.

Allt man ser/hör/läser handlar ju om kvinnor som blir utsatta för detta av sina män, inte tvärtom.

Michael berättar om detta i sin bok, men även om den kamp han driver för att få rätten att träffa sin son.

Hur han hela tiden möter på "patrull" när han försöker få hjälp av olika myndigheter.

Jag förmodar att även dessa myndigheter trodde att detta med män och misshandel inte förekommer.

Boken kom ut i början av 2000-talet och jag önskar att jag hade fått läsa den redan då.

Oj, vad jag känner för denna man och oj, vad jag ville hjälpa honom!!!

När sonen var 3 1/2 år så fick han äntligen rätten på sin sida.

Numera jobbar han på heltid med att hjälpa andra pappor som är berövade sin barn.

"Får jag ge dig ett enda gott råd i livet?

Vad som än händer, vad du än möter för motgångar, hur du än misslyckas, hur mycket du än tycker att livet övergivit dig: Ge aldrig upp! Även om ödet har bestämt sig för att krossa dig, kan du inte förlora så länge du inte ger upp.

Fortsätt kämpa, livet är vackert." //M.Alonzo

Mitt nya bokval kommer förmodligen också att beröra mig djupt....

Det här med mat....

Jag känner att jag måste skriva av mig lite nu.....det gäller detta om mat vs vikt.

Jag har idag läst 2 artiklar som fick mej att "må illa".

Den första är monsterpizzan 

En "pizza på pizza", du vet....lite "lager-på-lager-stuk".

Varför då??

Inte nog med att pizza är så onyttigt, varför göra den ännu värre???

Den andra artikeln är monsterburgaren

600 g kött, bacon, smältost och ett berg av pommes frites!!!!!

Fatta hur mycket mat det är för EN person, helt jävla galet!!!!

Att trycka i sig ett sådant mål och säga att "Jaaaaa, jag gjorde det!!!!" är i mina ögon helt idiotiskt!!

Jag mår riktigt illa när jag ser människor äta på detta sättet.

Jag mår inte illa av att ser er, det får ni inte tro, för det gör jag verkligen inte!!!

Ni får vara/se ut precis som ni vill.

Men jag mår illa av att veta att ni tycker så illa om er själva så att ni är beredda att förstöra erat liv med mat som gör allt för att förkorta eran tid på jorden.

Det som berör mig mest är att se överviktiga (minderåriga) barn som inte känner till något annat än den mat mamma och pappa "lagar" till familjen.

Att inte få möjligheten att smaka och avnjuta en måltid bestående av bra råvaror, utan "tvingas" äta detta gift som de vuxna anser vara en näringsriktig kost.....det är så tragiskt!!!

Jag vet att överkonsumtion av dålig mat/snabba kolhydrater sitter i huvudet och att man kan behöva hjälp med att bryta ett dåligt mönster.

Men varför inte gör det då??

Även om det är kostsamt, så kommer det i längden att bli billigare än att fortsätta äta som ni gör....och framför allt så kommer ni att må så mycket bättre sen!!

Jag är så djupt imponerad av människor som tar tag i sitt liv och slutar upp med att ha ursäkter för att inte kunna göra vissa saker.....tex vad det gäller träning.

Jag tittar på alla avsnitt av Biggest Loser och gläds med det som dom åstadkommer under sin vistelse i programmet, men även efteråt.

Dessa människor ,som under en stor del av sitt liv, har missbrukat mat, väljer tillslut livet.

Jag skriver inte detta för att jag själv är smal och tränar flera gånger i veckan.

En gång i tiden, för drygt 10 år sen, då vägde jag nästan 30 kg mer än jag gör nu, men när storl 46/48 var för liten för  mig då lovade jag mig själv att jag skulle ALDRIG köpa den storleken på kläder, jag tog tag i mitt liv och valde att förändra det.

Varför jag vägde som jag gjorde just då beror egentligen på de mediciner jag åt, men jag var ändå tvungen att ta tag i mitt liv och göra en förändring.

Tack och lov så är jag uppvuxen med väldigt bra matvanor.

Och detta matintresse fortsätter än idag, jag lagar all mat från grunden och sallad serveras till varje måltid.

Jag märker på min äldsta son att han har anammat det här med bra matvanor och han har blivit en superkock!!

Det som chockerar mig, är att se alla halvfabrikat som man nu mera kan köpa......paltsmet (tillsätt vatten???, innehåller den ens nå potatis??), pannkaka/raggmunkar (tillsätt vatten??), men det allra värsta tycker jag är den frysta potatismosen!!!!

Inte nog med att man kan köpa pulvermos, numera kan man köpa färdiglagad pulvermos i frysdisken....sjukt!!!

Vad gör människorna med all tid dom sparar in på att slippa laga maten själva???

Jag klurar och klurar men kommer inte på vad jag skulle kunna tänka mig att göra om jag hade en massa tid över pga att jag slapp laga mat.

Upp som en sol och ner som en pannkaka......

Gårdagens religiösa känsla var helt försvunnen idag i o m att vädret åter igen hade gjort en helomvändning.....mulet, regn och blåst denna 1 juni.

Igår, och hela helgen, så har jag känt mig på bättringsvägen, pigg och alert.

Vaknade tidigt idag, hade bokat tvättstugan, och kände mig allt annat än pigg....ville bara fortsätta sova och det är väldigt olikt mig.

Tog mig i a f igenom hela tvättpasset.

Åkte sen och handlade lite mat åt äldste sonen som även han har drabbats av denna förkylning.

Väl framme hos honom så var jag totalt slut.

Tungt att andas, bensvag och huvudvärk.

Det enda jag hade i tanken var att få återvända hem och lägga mig ner.

Det är snart 2 v sen jag tränade nu.

Tanken på att träna finns inte överhuvudtaget, jag orkar inte ens promenera.

Tänk hur mycket solen gör för oss, hur pigg man kan känna sig fast man kanske egentligen inte är det.

Sen när survädret kommer tillbaka så sjunker man så djupt ner så man önskar att även vi människor hade möjlighet att gå i ide en del av året.

Ser just nu att det börjar spricka upp lite på himlen, kanske visar sig solen idag trots allt.

Men jag ska lägga mig och vila nu, för det är det enda jag orkar.

En av grabbarna....

Nu har jag läst ut även denna bok.

En bok som handlar om det fotbollsrelaterade våldet.

Ett våld, som i mitt tycke, inte alls har med sport att göra.

Dessa grabbar, Firman Boys, är AIK-anhängare, där matchen i sig inte är speciellt intressant, utan det våld som de kan bruka gentemot sina motståndare, helst DIF, vilket de har ett livslångt hat emot....men det är ömsesidigt.

Det är en kamp på liv och död, oftast inplanerad lång i förväg och "annonserad" hos motståndarna.

Johan Höglund, författare/berättare, började sin bana som 13-åring och denna bok sträcker sig ända fram till vuxen ålder.

Det intressanta i denna bok är "brödraskapet".

Den sammanhållning dessa grabbar har.....i vått och torrt.

Hur de sökte sig till detta våld för att få känna av gemenskapen, att vara del av en grupp, att vara accepterad.

Detta fenomen går nog att hitta precis överallt, vi vill ju alla vara del av "en grupp" och känna oss accepterade för den vi är.

Vi söker oss till olika sammanhang, till likasinnade, för att få bekräftelse.

Pga detta våld så hände till slut det som INTE får hända!!!!!!

Efter ett bråk med Wiseman (GTB) så avlider en av deras killar efter ett bråk i Högalidsparken.

Fotbollsvåld - Tony Deogan (länk till Aftonbladet)

"När jag tog beslutet att skriva denna bok bestämde jag mig för att beskriva händelser på den svenska scenen utifrån mina egna upplevelser och det är endast de som jag har utgått ifrån. Jag var inte på plats i Högalidsparken den kvällen, så jag tänker inte behandla ärendet ytterligare. Dels av min policy med boken, men även för att visa min respekt och mitt deltagande för offrets anhöriga. Jag finner ingen anledning i att rota i saker jag inte vet ett dyft om och även om jag är medveten om att jag kommer att kallas feg och kritiseras för att lämna saker obehandlade, är det inget jag kan göra speciellt mycket åt. Men sanningen är att den enda huvudbry jag hade om att skriva ner min berättelse var att jag någon gång skulle vara tvungen att nämna Högalidsparken, det är ju ändå en tragisk milstolpe på den svenska scenen, där mina grabbar spelat en betydande roll som en av aktörerna. Vad som hände där vet bara de som var där och eftersom det här inte är en formell verksamhetsberättelse om Firman Boys, utan en återspegling från en som klivit med dem, så säger jag bara att det var sorgligt att någon av grabbarna till slut fick offra sitt liv för vår verksamhet och min självklara förhoppning om framtiden är att alla som är aktörer på Sveriges ligistscen ser det som ett gemensamt ansvar att det inte blir fler"........//Johan Höglund

Makt....

Det finns många olika sorters makt. 

Människor som med järnhand styr andra människor, de som med hot och dåligt uppförande tvingar andra att göra det de vill för att de ska slippa repressalier. 

Det finns de som via sin kunskap, betvingar andra människor genom att inte dela sin kunskap och därför gör dem beroende av dem. 

Rädslor är en annan typ av makt, men likaväl makt.

Det finns olika sorters förlåt. 

Det finns de som säger förlåt men… Är detta verkligen ett riktigt och äkta förlåt?

De som har gjort oss illa har en underlig makt över oss. 

Varje gång vi ser dem kan vi få hjärtklappning, bli illamående eller bli ledsna och besvikna. 

Denna makt/påverkan har de på oss utan att de ens behöver yttra ett enda ord eller ge oss en enda blick.

När vi i hjärtat kan förlåta dem som skadat och sårat oss, påverkar dessa människor oss inte längre på samma sätt. 

När vi kan förlåta dem, förlåta att de inte kan bättre än vad de gjort, förlåta dem deras brister, då blir de inte längre skrämmande och deras makt är försvunnen.