Håll i, håll ut och håll avstånd.....

 Norska intervaller idag.

Jag tror inte att jag någonsin tidigare uppskattat detta gråa, blöta, trista och varma höstväder så mycket som jag faktiskt gör just nu. 

Eftersom smittspridningen går så snabbt så har jag bestämt mig för att helt avstå gymmet 😔

All löpningen kommer att ske utomhus, men även gymmandet. 

Tänker nyttja utegymmet så länge det går och sen tränar jag hemma med de få hjälpmedel jag har....endast fantasin sätter gränser 😊

När snön och kylan kommer, vilket den snart gör här uppe i norr, då får intervallerna vila och passen ute blir lugna. 

Springer dock ute ner till -20°C, så förhoppningsvis blir vintern inte allt för långvarigt kall. De sista åren så har vi inte haft många tillfällen med temperaturer under -20°C.

Passet idag gick väldigt bra 🙏

Något lägre tempo (ca 10 s/km) och lite kortare distans. Men pulsen på intervallerna höll sig där den skulle.

Ett pannben jag är stolt över.....

Det får låta skrytigt, men jag är f*n imponerad av mig själv 💪

Idag gick jag i mål i juliutmaningen, "Spring tills du stupar".
En utmaning som jag är med i både februari och juli, sen flera år tillbaka.
Julis distans är 496 km, snitt 16 km/dag.
Man springer/går dagens datum och det man rör sig utöver dagens datum sätts in i en bank för att kunna använda sig av sen.
Jag har snittat runt 20 km/dag eller nåt sånt.

Trots att julis början var lite "skagig" och ovissheten om vad som skulle hända med mig var stor, så lyckades jag idag ta mig över mållinjen med 8 dagar till godo.

Jag har alltså sprungit/gått över 500 km under juli månad fram tills idag 😳

Mitt årsmål för löpningen är ju 2020 km, och fram tills idag 
har jag lyckats springa ihop 1190 km.
 5,77 km/dag (behöver "bara" springa 5,51 km/dag från 1/1 2020 för att nå mitt mål).
Nu återstår det bara 830 km innan jag når mitt årsmål, under förutsättning att jag håller mig frisk/skadefri.

När jag drabbades av Bells Pares så fick jag ""tänka om" ang min träning.
Jag ville fortsätta att träna, så klart, men jag förstod att jag, i alla fall ett tag, bör träna lite lugnare, med lägre puls.
Detta har funkat, numera går det inte fort, men jag njuter desto mer 😁

Jag ska sakta börja trappa upp mitt tempo igen, kanske kommer jag inte att kunna springa lika snabbt som tidigare.
Men det gör inget....jag kan fortfarande springa och det är jag så tacksam för 🙏

Dagens runda krävde energi när jag kom hem.
Vad passar då bättre än O´boy och skink-/ostmackor 😍

Friskförklarad.....

Idag var då dagen när jag skulle på återbesök till läkaren på Öron-näsa-hals.

Men jag började min dag på samma sätt som de flesta dagar.....jag sprang 😊

Min träning dessa dagar, sen jag drabbades av ansiktsförlamningen (Bells pares) har varit väldigt lätt och lågpulsbaserat, har försökt att inte anstränga mig för mkt, men tränat på ändå.

Väl hos läkaren så fick jag berätta hur jag mådde och när i tid som min förlamning hade gett med sig.

Läkaren sa att jag skulle skatta mig lycklig att det hade gått så fort och att allt var återställt.

För han, precis som jag själv har tänkt, sa att detta hade gått mkt fortare än vad det vanligtvis göra.

Men fortfarande får jag inget svar på varför detta drabbade mig.

Enl läkaren så var det inte alls så vanligt att stress utlöste detta, men det kunde göra det.

Samt att en nervevad bilruta inte alls var aktuellt i detta sammanhang, det finns ingen forskning som tyder på att drag från fönster och ansiktsförlamning hade något samband.

Däremot sa han att om man någon gång har fått ett herpesvirus så är det livslångt, det finns alltid kvar i kroppen, och kan ge denna förlamning i ett senare skede i livet.

Vattkoppor är ett sådant virus och det hade jag som barn, och har även haft bältros som vuxen.

Chansen att få en ansiktsförlamning igen är liten, men kan hända om man har otur.

Denna gång kollade läkaren även efter tumörer.

Han kände på mitt ansikte, från tinningarna ner till hakan, även bakom öronen, men där fanns inget "sjukt", tack och lov 🙏

Nu är jag frisk helt enkelt 😊

Innan jag lämnade mottagningen så frågade jag om jag kunde börja träna på "riktigt"?

Ja, du kan väl smyga igång lite föriktigt, fick jag till svar.

"Försiktigt"!!!! De gjorde jag ju redan andra dagen. Nu vill jag veta om jag kan börja träna på maxpuls igen?

Då skrattade han och sa: Jag tror att du vet det svaret själv 😁

När man får ett sånt svar så måste man fira!!!!

Hur gör man det på bästa sätt?

Jo, man köper nya löpaskor: You can never have too many 😁

Och gärna ett nytt träningslinne samt snygga strumpor....because I´m worth it!!!!

Nike zoom winflo 7

Väl hemma, men denna sköna och tacksamma känsla i kroppen, så blev det en härlig promenad innan middagsbestyren 😍

Lite tankar som jag har ang min snabba återhämtning:

Kan det vara för att jag har en bra grundfysik och för att jag inte "la mig ner och dog" när detta hände?

Jag fortsatte mitt liv på samma sätt som jag var van, fast lite lugnare.

Samt att jag försökte "arbeta" mkt med min förlamade sida: jag fortsatte att tugga där fast det var väldigt obehagligt samt att jag körde lite ansiktsgymnastik för att hålla igång musklerna.

Vilket som, så är jag otroligt tacksam över att det "bara" var en "vanlig" förlamning och inte något värre 🙏

Bells pares, min historia.....

Den 23/6 2020 så åkte jag in med ambulans för misstänkt stroke.

Men vi tar det från början........

Midsommarhelgen jobbade jag, fredag till söndag och väldigt långa pass.

Både lördag- och söndag morgon så sa jag till mina kollegor att jag hade ont i huvudet, samt i höger öra.

Trodde att huvudvärken berodde på dålig sovställning, samt för lite sömn.

Huvudvärken satt som ett brännande band någonstans mellan skuldrorna och början på nacken.

Sen gick detta "brännande band" upp till halva bakhuvudet, där den stannade.

Under dagen försvann (tror jag iaf) dock denna värk.

På måndag var jag ledig och kände ingenting (inte vad jag minns iaf).

När jag och sonen satt vid middagsbordet så började höger öga att tokrinna och jag trodde att jag hade fått ett skräp i ögat.

Vad jag minns så rann det från ögat hela kvällen.

När det var dags för tandborstning innan sänggående så missade jag munnen när jag skulle borsta på höger sida.

Trodde då att det bara var ett misstag och inget annat.

När jag borstade mina tänder så kändes tungan lite konstig (tandläkarbedövning) och jag uppmärksammade att jag inte kände någon smak, mer än att det var starkt i munnen.

Och då kom jag att tänka på att jag faktiskt hade haft "smakbortfall" under en tid (kanske en förvarning om vad som skulle komma).

När jag hade borstat klart tänderna så tittade jag mig i spegeln.

Hmmm, var inte munnen lite sned 😏

Samtidigt så hade jag inget att jämföra med, jag brukar ju inte direkt stå i spegeln och kolla in mitt smile.

Kanske har jag alltid lett så här snett utan att ha vetat om det?

Gick och la mig och sov gott hela natten.

Vaknade redan 05.20 och kände mig pigg, men ögonen var fulla av "grus".

Försökte gnugga mina ögon, men det blev inte bättre.

Gick på toa och sköljde av ansiktet, samt satte på mig glasögonen för att se.

Blinkade några gånger och blev plötsligt varse att jag, trots blinkning, såg hela tiden.

Då försökte jag blinka sakta och insåg att mitt öga var öppet hela tiden.

Tittade på mitt ansikte och såg att munnen var sned, provade le och såg förskräcklig ut 😳

Blev inte rädd, bara fundersam.

Googlade fram telefonnumret till HC och såg att de skulle öppna 07.45

Jag ringer och ber om råd när de öppnar, var min tanke.

Men när kl var strax efter 06 så tänkte jag att jag kunde ju ringa 1177 och fråga dem om de hade någon aning om varför det var så här.

Jag hann bara nämna mina symtom hos 1177 så blev jag avbruten.

-Jag måste ringa efter en ambulans, sa kvinnan i telefonen.

-Varför? undrade jag

-Jag måste prioritera detta som en stroke, fick jag till svar.

-Jaha, sa jag.

Kvinnan i telefonen ville att jag skulle prova olika "övningar" och känna hur det kändes.

Och allt i kroppen (förutom i ansiktet) kändes ju precis som vanligt.

-Detta är inte en stroke, sa jag, jag är 100% säker!!!

-Ja, men dina symtom säger så, svarade kvinnan. Nu ringer jag en ambulans!!

-Ok, gör det då, det är väl lika bra att bli kollad. men de får INTE komma med blåljus och jag går ut själv!!! sa jag bestämt.

-Jaja, sa hon och skrattade, jag meddelar dem det.

Vid 06.30 var ambulansen här och jag blev utfrågad om mitt mående och de satte nål på mig.

Sen gick det fort!!!!

Akuten i Sunderbyn fick veta att det var ett "prio1" som var påväg in.

Väl inne på akuten så blev jag kopplad till ett EKG, och sen fick jag träffa 2 olika läkare.

De neurologiska testerna avlöste varandra.

Jag fick gå på tå, på häl, blunda och stå på ett ben, blunda och växelvis peka på näsan mm.....allt klarade jag med bravur.

När jag skulle rynka mina ögonbryn så var det bara den vänstra sidan som följde med.

-Ja, du har varken fel på hjärtat eller hjärna, sa läkaren. Du har drabbats av Bells pares .

Och i.o.m den diagnosen blev jag då remitterad till Öron-Näsa-Hals.

Fick träffa ytterligare en doktor som grundligt undersökte mig i halsen och öronen (sökte efter herpesblåsor) och som som berättade för mig om denna pares och anledningarna till att man kunde drabbas av den.

Efter detta så fick jag åka hem igen, med en inbokad återträff om ca 1 månad.

När jag hade varit hemma 1 dag så kände jag att jag inte hade fått något direkt svar på varför jag hade drabbats av detta.

Varför hade de inte tagit några prover på mig (förutom sänkan)?

De finns ju massor av värden i kroppen som jag kände att jag ville veta om de var bra, kanske något i mina värden hade orsakat detta?

Ringde HC direkt och begärde att få ta Covid-19 prov.

De, precis som akuten, tyckte att det var onödigt då mina symtom ej signalerade om detta.

-Men folk har ju haft så mkt konstiga symtom under denna sjukdom, så vad är det som säger att jag inte har det? undrade jag.

Då fick jag en tid samma dag för provtagning (svaret var negativt, tack och lov).

Sen fick jag även en inbokad läkartid veckan efter.

På torsadgen så tog jag en promenad tillsamman med min mamma (vågade inte gå själv).

Så underbart att få vara ute igen.

Tyvärr så var jag ute alldeles för länge med otäckt öga och fick en fruktansvärd värk som gjorde mig liggandes resten av dagen.

Men att få vara ute i friska luften och röra på mig var som bomull för själen, jag som är van att springa nästan varje dag.

Min mimik var inte "kul" dessa dagar, kände mig som ett "missfoster" 😢

I 10 dagar har jag ätit Prednisolon (Kortison) för att få ner svullnaden på ansiktsnerven.

Samt att jag har droppat ögat med ögondroppar "miljoner ggr/dag).

På natten har jag haft ögonsalva samt fuktkammare för att skydda ögat.

I tisdags förra veckan så fick jag träffa läkaren på HC.

Då togs det massor av prover, bla Borrelia.

Alla mina prover var tip top och Borrelia var negativt.

Då fick jag helt enkelt acceptera att denna pares bara drabbat mig av okänd anledning (själv tror jag starkt på att det är stress som har orsakat detta, vilket verkara vara ganska vanligt).

Jag fick även godkänt av läkaren att börja springa igen!!!!

Jag har sprungit och/eller promenerat varje dag sen dess.

Mitt ansikte börja återgå till det "normala" och jag kan både le och blinka idag, 2 veckor efter diagnosen.

När jag läser om denna diagnos så tror jag mig se att detta tillfrisknande har gått fortare än det brukar.

Kanske för att jag har en bra grundfysik och för att jag inte "deppar" ner mig för mycket?!

Idag sprang jag dessutom min längsta sträcka sen jag drabbades av detta och det gav mig en sån boozt så jag kan knappt beskriva den med ord 😻

Jag fortsätter min rehab och inväntar återbesök hos doktorn.

Och under tiden så springer jag vidare 🙏

"Mitt positiva liv....."

Idag, på självaste Internationella Världs Aids Dagen, så har  jag läst klart boken "Mitt positiva liv" av Andreas Lundstedt.

I över 10 års tid levde han med sin hemlighet i  rädsla över att ej längre vara omtyckt, att bli lämnad ensam, om han avslöjade sin sjukdom.

Det är en bok som berättar om ett liv i total "Sex, drugs and Rock´n roll" (läs: Disco och schlager) anda, rätt in i kaklet tills det tar absolut tvärstopp och han rasar ihop som ett korthus.

Efter att ha gjort en unik intervju med tidningen QX, så berättar han tillslut även för alla nära och kära och får en respons som han aldrig hade räknat med........kärlek!!!!!!

Efter att ha "kommit ut en andra gång" så träffar han sitt livs kärlek som han numera är gift med.

Andreas jobbar även aktivt inom AIDS-frågor numera.

En väldigt bra bok som jag varmt rekommenderar.

Dyngkåt och hur helig som helst.....

Sådär ja...nu fick jag eran uppmärksamhet ;))

Det här är titeln på en bok av Mia Skäringer som jag läser igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte :))
Boken är så hysteriskt tokrolig så jag bara måste läsa den om och om igen :))

*

Har haft en underbart trevlig helg som bjöd på överraskningar som jag inte hade räknat med....men det är väl så det ska vara...eller?!

*

Är tokförkyld just nu...jag som aldrig blir förkyld...hur gick det till??

Nån som varit för närgången kanske ;))

Jag hoppas att jag är feberfri imorron, har inte lust att vara hemma igen.....det blir man bara tokig (-are) av :D

*

Avslutar denna söndagskväll med en stor kopp te med massor av honung och hoppas på det bästa.....tron kan försätta berg ;))

*

Ikväll börjar nya serien med Ove Sundberg, Kontoret.

Känns som att det är ett måste att kolla in den...kan ju inte vara annat än rolig :D

*

Ha en trevlig söndagsväll kära vänner .....over and out 

Helgen som gått.....

Avslutade min arb vecka med ett riktigt kort pass på fredagen...lååååång helg, det gillar vi :))

Fredag kväll samlade jag ihop brudarna och det blev lite festligheter här, lugnt och stilla dock, för att sedan dra ut i natten :))
Lite folk ute eftersom det var fredag, men trevligt sällskap och det är ju värt allt!!!!
Lyssnade på Micke Östling & Jane Kitto som hade spelning nere på MS Bränna.

På lördag blev det fika på stan med massor av trevliga människor....där togs beslutet om utgång även denna kväll :))
Förfest hos en mkt trevlig människa ;)) tillsammans med andra trevliga människor som sedan blev till olycka för min del :((
Tog på mej ytterkläder och skor eftersom vi skulle iväg, och då låste sej min rygg :(( ......ajajajaj vilken smärta!!!!!!
Att åka taxi var det inte tal om...bårbil isf....så det var bara till att böja knata mot stan.
Fort gick det inte och den fysiska smärta jag upplevde vid varje steg går inte med ord att beskriva :((
Förmodligen så dämpade alkoholen bra, för när den gick ur kroppen lite senare då var jag rent "döende"!!!!
Varje steg under kvällen var fruktansvärd.....men lik förbannat så måste man ibland röra på sej.
Tog mej hem med nöd och näppe efter kvällens slut.
Mitt högerben var helt utan kontroll....nerver satt i kläm.

Vaknar på söndagen och är så gott som helt sängbunden.....fy fan vad ont jag hade :((

Idag är det tisdag, det börjar kännas lite bättre, iaf så länge smärtlindringen håller i sej.
Jag älskar dom där små tabletterna med en liten glad gubbe på ;))

Så såg helgen ut rent konkret...men sen hände lite annat oxå.....

Återupptagen vänskap ♥

Annan vänskap som man kanske har misstagit sej på...vänskap som just nu känns ganska enkelriktad och inte alls okey för min del!!!
Men det är ju så.....i nöden prövas vännen!!!
Man ser vem man kan lita på och vem som inte alls finns där trots stora löften om annat!!!

Just nu funderingar på vad allt betyder och vad man ska få för "förklaring och undanflykt".....för jag väntar med spänning på att få svaret levererat!!!!!!...sen får vi se vad jag gör av det!!!!

Till mina vänner....dom sanna ♥♥♥♥♥♥♥♥

Bokmalen

Idag har jag läst ut den mest rörande och berörande boken på väääääääääääldigt länge.
"Hej då, allihopa" som handlar om Conny, vars mamma får "lite cancer".
Hans kamp att överleva detta faktum, att lära sej gå vidare utan sin älskade mamma.
Till tröst har han Tom Waits, men framför allt Jonathan Lejonhjärta, som går vid hans sida ända fram till mammans sista andetag.

Boken är skriven på ett sätt som gör att det känns som att du sitter där framför honom och får beskedet direkt ur hans mun.
Han har skrivit boken, rätt upp och ner, utifrån hans egna funderingar.....den känns som ett samtal med en nära vän.....som ett "face-to-face" samtal.

Boken går verkligen rätt in i hjärtat och jag vill rekommendera dej att läsa den...ha näsdukarna nära :))

Förut skrev jag ju alltid bokrecentioner på de böcker jag hade läst, men nu plöjer jag böcker i rasande fart, så jag glömmer helt enkelt bort att berätta om dom :))
Men denna bok är så himla varm, och sorglig, så jag kände att nu var det dags att "recensera" lite.

När jag nu ändå är på G, så kan jag berätta att min, idag, påbörjade bok heter "Akta er killar här kommer Gud och hon är jävligt förbannad".....låter som nåt jag själv skulle kunna formulera :O)
Boken är skriven av Linda Skugge och är ett urval av hennes samlade krönikor (hon är bla skribent på Expressen)

"1. Man kan inte styra sina barn, man ska bara älska dem, hur de än är
  2. Man ska inte snoka bland sina barns saker
  3. Man ska inte läsa sina barns dagböcker
  4. Man ska vara stolt över sina barn
  5. Man ska stötta och supporta sina barn, alltid"

"Hur kan man INTE älska sina barn? Vad är det för störning som gör att man INTE kramar eller pussar sina barn och säger att man älskar dem och att de är bra och att man alltid kommer att stötta dem och ta hand om dem? Jag fattar inte!!!"

Ska bli riktigt spännande att läsa denna bok.

Tårfylld dag :)

Idag har mina ögon varit tårfyllda mest hela dagen....men glad ändå :)
Har börjat läsa boken Svinalängorna...en grym bok, med tyvärr, ett allt för vanligt, men "osynligt" problem.
Vuxna med alkoholproblem, som super o slåss, o barn som far illa på alla de sätt, som skamfyllda gör allt för att dölja sin livssituation.
Vuxna, i barnens omgivning, som går med skygglapparna på o väljer att se åt andra hållet.
För mej innebär det tårar, tårar, tårar.....
Såg filmen för ett tag sen o blev både besviken o fundersam på slutet...jag kände inte att jag hade fått veta vad som hände.
Känner att boken, redan nu, har gett mer svar än vad hela filmen gjorde.
En bok kan ju förmedla känslor o tankar på ett helt annat sätt....vill bara läsa vidare hela tiden.

Här har ni filmen om ni vill se den.......detta är hela filmen :)



Mera tårar har jag fällt nu ikväll, när jag o dottern var på bio o såg "Jag saknar dig".
Den handlar om två enäggstvillingar, Tina o Cilla.
Cilla dör i en trafikolycka o Tina kämpar med näbbar o klor för att överleva utan sin älskade syster.
Otroligt gripande film......jobbig för alla som är lika känslig som jag :)
Grinade tills jag inte kunde andas ordentligt, till råga på allt så hade jag glömt näsdukarna hemma...med det fick gå ända :)

Det är otroligt skönt att ladda ur sej på detta sätt, genom att gråta...det är så befriande.
Konstigt nog så blir jag både lugn o glad efteråt....skitskumt :)

Hmmmm.....nu ska jag plocka fram min bok igen (kanske fälla nåra fler tårar om det finns nåra kvar).
Gråta för dom som lider av olika slag men även gråta av lycka över att jag faktiskt är den jag är, att jag står stadigt trots allt, att jag har mina underbara barn o att jag faktiskt är lycklig <3
 
Här kommer att litet smakprov från "Jag saknar dig"......på återseende!!!