En lättnadens dag.....

Idag har jag varit till Sunderbyn och genomgått en undersökning som jag länge har oroat mig för.

Denna oro har givetvis fått mig att sova dåligt och fundera mycket.

När jag drog iväg på min löprunda tidigt i morse så kände jag att detta kommer inte gå lätt.

Pulsen var hög redan från början och benen var tunga.

Men jag genomförde intervallerna så gott jag kunde /orkade, och resultatet var väl egentligen helt okey, men jag var ganska så knäckt efteråt.

Jag behövde ändå denna löpning för att få fokusera på något annat än det som skulle ske senare under dagen.

Intervalltempot skulle ligga på 5-5.13 min/km ( 7 st intervaller á 2 min, 1 min vila) och jag hade svårt att hålla detta tempo under alla intervaller, men jag kämpade på iaf.

Lyckades även med att nå mitt mål på 100.00 km på 30 dagar 😊

Nåja, tillbaka till dagens undersökning.

Den gick bra, allt var som det skulle....eller skulle iaf bli det inom snar framtid, vilket var en enorm lättnad att få höra.

Jag har så länge trott att det är något allvarligt fel, men så var icket fallet!!!

Efter sjukhusbesöket så blev det ett besök till Gammelstads kyrka.

Har ej besökt denna kyrka sen jag konfirmerade mig på -80 talet.

Jag är ingen kyrkmänniska, men jag känner ett stort lugn när jag befinner mig i en kyrka....och det var precis vad jag behövde idag!!!!

Tystnaden och stillheten som råder i en kyrka gör mig väldigt lugn.

Bara att befinna sig i den atmosfären är fantastiskt.

Efter kyrkbesöket som blev det ett besök på Järnvägsmuseet, men där var det väldigt stängt 😔

Så det blev en liten promenad i "parken" tvärs över gatan ist.

När jag kom hem så däckade jag, totalt, på soffan.

Sov i nästan 2 tim.

Det var förmodligen all oro som släppte och gjorde mig så in i bängen trött.

Men nu känner jag mig så mycket piggare och vet att jag kan släppa min oro och tänka på trevliga saker ist 😊

Ha en skön kväll""

Halleluja moment....

Onsdagstemat denna vecka är ~UPPMUNTRAN~

Så jag tänkte berätta om min promenad idag, den var nämligen lite utöver det vanliga.

Jag startade min promenad redan kl 07 i morse, skulle promenera bort till Hamptjärnmoran för den goda sakens skull.

Vägen dit kantas av mycket natur, vilket jag gillar skarpt.

I naturen går det att finna styrka när saker känns tungt, vilket det gör just nu och 2 veckar framåt.

Nåja, naturen var det jag skulle berätta om....

Solen visade sig lite svagt, fåglarna kvittrade och det var ganska så tomt på trafik.

Jag gjorde det jag skulle i Hampis och fortsatte sedan åt ett annat håll än det jag kom ifrån.

När jag gått en bit så vek jag av in i skogen, kände att jag måste utmana mig själv eftersom jag är så rädd för att vistats i denna miljö, speciellt själv :(

Väl inne i där så insåg jag att jag hade ingen som helst aning om vart jag var.

Men hur svårt kan det vara?!

Jag var inte speciellt lång från stadskärnan, skogen kunde omöjligt vara så stor så att jag inte skulle hitta ut igen, så jag kände mig trots allt ganska lugn.

Hittade massor av spännande saker att fota, vilket fick mig att fortsätta framåt.

Efter ett tag så var jag tillbaka på en väg som jag kände igen, och sen var det bara att fortsätta färden hemåt.

Medans jag går där i skogen ,med musiken i öronen, och funderar över livet just nu så spelas en låt som jag kände igen, men som jag aldrig har lagt speciellt stor vikt vid.

Det är en "kyrklig låt" och de som känner mig vet att jag är den mest "okyrkliga" människan som går på denna jord (tänker inte orda mer om varför)

Men denna låt fick mig att stanna upp och jag rös i hela kroppen.

Jag stod blickstilla tills låten var slut och jag är säker på att det jag upplevde där och då var ett "halleluja moment" :D

Ja, tänk vad en skogspromenad och skön musik kan göra för en ledsen själ.

Var kommer då ordet ~UPPMUNTRAN~ in i sammanhanget här....

Jo, promenaden, naturen där tankarna kan sväva fritt och denna "kyrkliga sång" och det faktum att jag uppmuntrade mig själv att kliva in i den hemska skogen för att bevisa för mig själv att jag kan om jag vill!!

Som en nål i en höstack

I söndags (18/9) berättade min dotter att hon, med hjälp av en kompis, hade försökt sig på en "hemma-piercing" i naveln som tyvärr resulterade i en avbruten symaskinsnål, i magen!!!

Tittade på "förödelsen" på hennes mage som visade på tecken på inflammation.
En röd "sträng", tjock som en grov mask, slingrar sig ner från instickshålet o slutar i naveln.
Tyckte mig känna nålen, men det kunde lika gärna vara inflammationen efter nålens framfart under huden.

Besöker VC där ett snitt, ytligt, görs men utan resultat att få ut nålen.
Blir då remitterad till röntgen på sjukhuset, via akuten.
Där hittar man snabbt nålen o magneter tejpas fast på hennes mage.

Tillbaka på akuten o akutkirurgin kopplas in.
Under 1 1/2 tim o 4-5 läkare senare, kunde man bara konstatera att op var nödvändigt för att ta ut denna nål, som visade sig vara 1,2 cm.

Blir inlagd på barnavd i väntan på att op-salen ska bli ledig.
Tydligen mkt att göra denna kväll, kanske pga nån bil-olycka.

Efter många om och men, flera tv-program senare, så blev det då äntligen Felicias tur att rulla in i op-salen.

2 snitt görs för att tillslut få ut nålen, som hade ställt sig på tvären.
Det ena snittet sys ihop, det andra tejpas.

Fanns även en förfrågan om att låta nålen vara kvar o "vandra" ut själv.
Kändes inte aktuellt...dels för att Felicia vid den tidpunkten hade så ont i magen o sen rädslan över att inte veta vart nålen skulle hamna i slutänden...hjärtat, lungorna?!
Usch, det ville vi inte vara med om!!!!!

Nåja, allt gick bra o idag mår Felicia bra, men lite öm i magen......slutet gott allting gott :)

PS: Hon lärde sig en läxa o är inte längre intresserad av att pierca sig ;)

1 v senare

Ja, nu är det en v sen jag skrev sist o lite har ju hänt.....

Kan börja med att berätta vilken underbar första sem v jag har haft.....sol, sol, sol o massor av värme.
Har varit på stranden varje dag i flera timmar...härligt!!!

I torsdags kom min minsting hem till mej o ska stanna 1 v....myyyyyyyyyyyyyyys!!!
Jag känner mej hel nu när alla barnen är samlade...varmt i mamma-hjärtat!

För att då gå till det tragiska....bomb- o skjutattentatet i Norge.....fy bubblan säger jag bara.
Hur mkt ondska finns det i våran värld?!
Läste en bra blogg ang "utseendet" på människan som kan göra detta....
"Så kan en terrorist se ut"
Jag själv, av egen erfarenhet, vet att människor inte behöver se ut som en galen människa (hur ser dom egentligen ut?!) utan kan var bland det snyggaste du har skådat men ändå vara en fullfjättrad psykopat.....det är skrämmande tycker jag...det syns ju inte utanpå paketet vad som döljer sej där bakom det vackra omslagspappret......

En annan tragisk händelse är ju Amy Winehouse som av en el annan anledning inte längre finns bland oss...synd på en sån bra sångerska....


Over and out

Ps: Bilden är gjord av Tobias Lindman
o tillhör Carolina Jorquera
jag gör inget anspråk på den på något sätt, den är till för att spridas o jag gör det på detta sättet