Så jag tänkte berätta om min promenad idag, den var nämligen lite utöver det vanliga.
Jag startade min promenad redan kl 07 i morse, skulle promenera bort till Hamptjärnmoran för den goda sakens skull.
Vägen dit kantas av mycket natur, vilket jag gillar skarpt.
I naturen går det att finna styrka när saker känns tungt, vilket det gör just nu och 2 veckar framåt.
Nåja, naturen var det jag skulle berätta om....
Solen visade sig lite svagt, fåglarna kvittrade och det var ganska så tomt på trafik.
Jag gjorde det jag skulle i Hampis och fortsatte sedan åt ett annat håll än det jag kom ifrån.
När jag gått en bit så vek jag av in i skogen, kände att jag måste utmana mig själv eftersom jag är så rädd för att vistats i denna miljö, speciellt själv :(
Väl inne i där så insåg jag att jag hade ingen som helst aning om vart jag var.
Men hur svårt kan det vara?!
Jag var inte speciellt lång från stadskärnan, skogen kunde omöjligt vara så stor så att jag inte skulle hitta ut igen, så jag kände mig trots allt ganska lugn.
Efter ett tag så var jag tillbaka på en väg som jag kände igen, och sen var det bara att fortsätta färden hemåt.
Medans jag går där i skogen ,med musiken i öronen, och funderar över livet just nu så spelas en låt som jag kände igen, men som jag aldrig har lagt speciellt stor vikt vid.
Det är en "kyrklig låt" och de som känner mig vet att jag är den mest "okyrkliga" människan som går på denna jord (tänker inte orda mer om varför)
Men denna låt fick mig att stanna upp och jag rös i hela kroppen.
Jag stod blickstilla tills låten var slut och jag är säker på att det jag upplevde där och då var ett "halleluja moment" :D
Var kommer då ordet ~UPPMUNTRAN~ in i sammanhanget här....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar