Ett pannben jag är stolt över.....

Det får låta skrytigt, men jag är f*n imponerad av mig själv 💪

Idag gick jag i mål i juliutmaningen, "Spring tills du stupar".
En utmaning som jag är med i både februari och juli, sen flera år tillbaka.
Julis distans är 496 km, snitt 16 km/dag.
Man springer/går dagens datum och det man rör sig utöver dagens datum sätts in i en bank för att kunna använda sig av sen.
Jag har snittat runt 20 km/dag eller nåt sånt.

Trots att julis början var lite "skagig" och ovissheten om vad som skulle hända med mig var stor, så lyckades jag idag ta mig över mållinjen med 8 dagar till godo.

Jag har alltså sprungit/gått över 500 km under juli månad fram tills idag 😳

Mitt årsmål för löpningen är ju 2020 km, och fram tills idag 
har jag lyckats springa ihop 1190 km.
 5,77 km/dag (behöver "bara" springa 5,51 km/dag från 1/1 2020 för att nå mitt mål).
Nu återstår det bara 830 km innan jag når mitt årsmål, under förutsättning att jag håller mig frisk/skadefri.

När jag drabbades av Bells Pares så fick jag ""tänka om" ang min träning.
Jag ville fortsätta att träna, så klart, men jag förstod att jag, i alla fall ett tag, bör träna lite lugnare, med lägre puls.
Detta har funkat, numera går det inte fort, men jag njuter desto mer 😁

Jag ska sakta börja trappa upp mitt tempo igen, kanske kommer jag inte att kunna springa lika snabbt som tidigare.
Men det gör inget....jag kan fortfarande springa och det är jag så tacksam för 🙏

Dagens runda krävde energi när jag kom hem.
Vad passar då bättre än O´boy och skink-/ostmackor 😍

Friskförklarad.....

Idag var då dagen när jag skulle på återbesök till läkaren på Öron-näsa-hals.

Men jag började min dag på samma sätt som de flesta dagar.....jag sprang 😊

Min träning dessa dagar, sen jag drabbades av ansiktsförlamningen (Bells pares) har varit väldigt lätt och lågpulsbaserat, har försökt att inte anstränga mig för mkt, men tränat på ändå.

Väl hos läkaren så fick jag berätta hur jag mådde och när i tid som min förlamning hade gett med sig.

Läkaren sa att jag skulle skatta mig lycklig att det hade gått så fort och att allt var återställt.

För han, precis som jag själv har tänkt, sa att detta hade gått mkt fortare än vad det vanligtvis göra.

Men fortfarande får jag inget svar på varför detta drabbade mig.

Enl läkaren så var det inte alls så vanligt att stress utlöste detta, men det kunde göra det.

Samt att en nervevad bilruta inte alls var aktuellt i detta sammanhang, det finns ingen forskning som tyder på att drag från fönster och ansiktsförlamning hade något samband.

Däremot sa han att om man någon gång har fått ett herpesvirus så är det livslångt, det finns alltid kvar i kroppen, och kan ge denna förlamning i ett senare skede i livet.

Vattkoppor är ett sådant virus och det hade jag som barn, och har även haft bältros som vuxen.

Chansen att få en ansiktsförlamning igen är liten, men kan hända om man har otur.

Denna gång kollade läkaren även efter tumörer.

Han kände på mitt ansikte, från tinningarna ner till hakan, även bakom öronen, men där fanns inget "sjukt", tack och lov 🙏

Nu är jag frisk helt enkelt 😊

Innan jag lämnade mottagningen så frågade jag om jag kunde börja träna på "riktigt"?

Ja, du kan väl smyga igång lite föriktigt, fick jag till svar.

"Försiktigt"!!!! De gjorde jag ju redan andra dagen. Nu vill jag veta om jag kan börja träna på maxpuls igen?

Då skrattade han och sa: Jag tror att du vet det svaret själv 😁

När man får ett sånt svar så måste man fira!!!!

Hur gör man det på bästa sätt?

Jo, man köper nya löpaskor: You can never have too many 😁

Och gärna ett nytt träningslinne samt snygga strumpor....because I´m worth it!!!!

Nike zoom winflo 7

Väl hemma, men denna sköna och tacksamma känsla i kroppen, så blev det en härlig promenad innan middagsbestyren 😍

Lite tankar som jag har ang min snabba återhämtning:

Kan det vara för att jag har en bra grundfysik och för att jag inte "la mig ner och dog" när detta hände?

Jag fortsatte mitt liv på samma sätt som jag var van, fast lite lugnare.

Samt att jag försökte "arbeta" mkt med min förlamade sida: jag fortsatte att tugga där fast det var väldigt obehagligt samt att jag körde lite ansiktsgymnastik för att hålla igång musklerna.

Vilket som, så är jag otroligt tacksam över att det "bara" var en "vanlig" förlamning och inte något värre 🙏

Walk of life.....

Jag tar det lite lugnt med mina löprundor och promenerar lite mera än jag gjort på länge.

När man promenerar så har man även större möjlighet att fota.

Har man dessutom en ny mobil, så är det extra roligt att fotografera 😊

Bells pares, min historia.....

Den 23/6 2020 så åkte jag in med ambulans för misstänkt stroke.

Men vi tar det från början........

Midsommarhelgen jobbade jag, fredag till söndag och väldigt långa pass.

Både lördag- och söndag morgon så sa jag till mina kollegor att jag hade ont i huvudet, samt i höger öra.

Trodde att huvudvärken berodde på dålig sovställning, samt för lite sömn.

Huvudvärken satt som ett brännande band någonstans mellan skuldrorna och början på nacken.

Sen gick detta "brännande band" upp till halva bakhuvudet, där den stannade.

Under dagen försvann (tror jag iaf) dock denna värk.

På måndag var jag ledig och kände ingenting (inte vad jag minns iaf).

När jag och sonen satt vid middagsbordet så började höger öga att tokrinna och jag trodde att jag hade fått ett skräp i ögat.

Vad jag minns så rann det från ögat hela kvällen.

När det var dags för tandborstning innan sänggående så missade jag munnen när jag skulle borsta på höger sida.

Trodde då att det bara var ett misstag och inget annat.

När jag borstade mina tänder så kändes tungan lite konstig (tandläkarbedövning) och jag uppmärksammade att jag inte kände någon smak, mer än att det var starkt i munnen.

Och då kom jag att tänka på att jag faktiskt hade haft "smakbortfall" under en tid (kanske en förvarning om vad som skulle komma).

När jag hade borstat klart tänderna så tittade jag mig i spegeln.

Hmmm, var inte munnen lite sned 😏

Samtidigt så hade jag inget att jämföra med, jag brukar ju inte direkt stå i spegeln och kolla in mitt smile.

Kanske har jag alltid lett så här snett utan att ha vetat om det?

Gick och la mig och sov gott hela natten.

Vaknade redan 05.20 och kände mig pigg, men ögonen var fulla av "grus".

Försökte gnugga mina ögon, men det blev inte bättre.

Gick på toa och sköljde av ansiktet, samt satte på mig glasögonen för att se.

Blinkade några gånger och blev plötsligt varse att jag, trots blinkning, såg hela tiden.

Då försökte jag blinka sakta och insåg att mitt öga var öppet hela tiden.

Tittade på mitt ansikte och såg att munnen var sned, provade le och såg förskräcklig ut 😳

Blev inte rädd, bara fundersam.

Googlade fram telefonnumret till HC och såg att de skulle öppna 07.45

Jag ringer och ber om råd när de öppnar, var min tanke.

Men när kl var strax efter 06 så tänkte jag att jag kunde ju ringa 1177 och fråga dem om de hade någon aning om varför det var så här.

Jag hann bara nämna mina symtom hos 1177 så blev jag avbruten.

-Jag måste ringa efter en ambulans, sa kvinnan i telefonen.

-Varför? undrade jag

-Jag måste prioritera detta som en stroke, fick jag till svar.

-Jaha, sa jag.

Kvinnan i telefonen ville att jag skulle prova olika "övningar" och känna hur det kändes.

Och allt i kroppen (förutom i ansiktet) kändes ju precis som vanligt.

-Detta är inte en stroke, sa jag, jag är 100% säker!!!

-Ja, men dina symtom säger så, svarade kvinnan. Nu ringer jag en ambulans!!

-Ok, gör det då, det är väl lika bra att bli kollad. men de får INTE komma med blåljus och jag går ut själv!!! sa jag bestämt.

-Jaja, sa hon och skrattade, jag meddelar dem det.

Vid 06.30 var ambulansen här och jag blev utfrågad om mitt mående och de satte nål på mig.

Sen gick det fort!!!!

Akuten i Sunderbyn fick veta att det var ett "prio1" som var påväg in.

Väl inne på akuten så blev jag kopplad till ett EKG, och sen fick jag träffa 2 olika läkare.

De neurologiska testerna avlöste varandra.

Jag fick gå på tå, på häl, blunda och stå på ett ben, blunda och växelvis peka på näsan mm.....allt klarade jag med bravur.

När jag skulle rynka mina ögonbryn så var det bara den vänstra sidan som följde med.

-Ja, du har varken fel på hjärtat eller hjärna, sa läkaren. Du har drabbats av Bells pares .

Och i.o.m den diagnosen blev jag då remitterad till Öron-Näsa-Hals.

Fick träffa ytterligare en doktor som grundligt undersökte mig i halsen och öronen (sökte efter herpesblåsor) och som som berättade för mig om denna pares och anledningarna till att man kunde drabbas av den.

Efter detta så fick jag åka hem igen, med en inbokad återträff om ca 1 månad.

När jag hade varit hemma 1 dag så kände jag att jag inte hade fått något direkt svar på varför jag hade drabbats av detta.

Varför hade de inte tagit några prover på mig (förutom sänkan)?

De finns ju massor av värden i kroppen som jag kände att jag ville veta om de var bra, kanske något i mina värden hade orsakat detta?

Ringde HC direkt och begärde att få ta Covid-19 prov.

De, precis som akuten, tyckte att det var onödigt då mina symtom ej signalerade om detta.

-Men folk har ju haft så mkt konstiga symtom under denna sjukdom, så vad är det som säger att jag inte har det? undrade jag.

Då fick jag en tid samma dag för provtagning (svaret var negativt, tack och lov).

Sen fick jag även en inbokad läkartid veckan efter.

På torsadgen så tog jag en promenad tillsamman med min mamma (vågade inte gå själv).

Så underbart att få vara ute igen.

Tyvärr så var jag ute alldeles för länge med otäckt öga och fick en fruktansvärd värk som gjorde mig liggandes resten av dagen.

Men att få vara ute i friska luften och röra på mig var som bomull för själen, jag som är van att springa nästan varje dag.

Min mimik var inte "kul" dessa dagar, kände mig som ett "missfoster" 😢

I 10 dagar har jag ätit Prednisolon (Kortison) för att få ner svullnaden på ansiktsnerven.

Samt att jag har droppat ögat med ögondroppar "miljoner ggr/dag).

På natten har jag haft ögonsalva samt fuktkammare för att skydda ögat.

I tisdags förra veckan så fick jag träffa läkaren på HC.

Då togs det massor av prover, bla Borrelia.

Alla mina prover var tip top och Borrelia var negativt.

Då fick jag helt enkelt acceptera att denna pares bara drabbat mig av okänd anledning (själv tror jag starkt på att det är stress som har orsakat detta, vilket verkara vara ganska vanligt).

Jag fick även godkänt av läkaren att börja springa igen!!!!

Jag har sprungit och/eller promenerat varje dag sen dess.

Mitt ansikte börja återgå till det "normala" och jag kan både le och blinka idag, 2 veckor efter diagnosen.

När jag läser om denna diagnos så tror jag mig se att detta tillfrisknande har gått fortare än det brukar.

Kanske för att jag har en bra grundfysik och för att jag inte "deppar" ner mig för mycket?!

Idag sprang jag dessutom min längsta sträcka sen jag drabbades av detta och det gav mig en sån boozt så jag kan knappt beskriva den med ord 😻

Jag fortsätter min rehab och inväntar återbesök hos doktorn.

Och under tiden så springer jag vidare 🙏