På dagens runda gjorde jag en "spännande upptäckt".
Men vi tar det från början 😁
Varje vinter så sjunker mitt tempo och pulsen stiger, jag får verkligen kämpa genom många av mina rundor. Ju längre in i vintern det är, ju tyngre går det. Jag springer alla mina pass ute, förutom intervaller som jag springer inomhus.
Dagens runda var blöt, knölig, isig, moddig....och jag fick mer eller mindre kriga för varje steg för underlaget kändes så "svampigt". Medan jag krigade för varje steg så slog mig tanken att: det är ju såhär jag upplever det när jag springer på barkspår i skogen. Fötterna sjunker ner, jag har svårt att få upp fötterna tillräckligt högt och frånskjutet lyser med sin frånvaro. Och då går det tungt, ingenting blir gratis. När vintern precis har börjat så tar det några rundor innan jag förlikar mig med tanken att nu är det så här, men till våren blir det bättre. Och attans vad bra det brukar bli sen när våren kommer och jag får springa på asfalt igen. Då känns det som att jag flyget fram och att jag är supersnabb 😊 Min "spännande upptäckt" innebär alltså liknelsen vinterunderlag/barkspår (som jag nästan aldrig springer just för att jag inte lyckas få till ett bra steg).
För mig betyder denna iakttagelse att jag snabbare (redan nu) kan släppa tanken på att nåt är galet med min kropp och att jag inte har försämrat mina värden, utan det är underlaget som "bråkar" med mig 🙏
Sprang förbi och sopade/skottade fram sonens bil innan allt fryser fast när lite kyligare väder nu ska skölja över oss här i norr.
Nu laddar jag om: lunch. Och sen ett pass löparstyrka på gymmet 💪
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar