I söndags när jag var ute och sprang så hände ju något som jag inte kunde förklara, jag stöp i backen med buller och bång 😢
Jag försökte titta vad det var som hade fällt mig, men jag såg ingenting "misstänkt".
Jag minns inte heller att jag gjorde något speciellt innan jag ramlade, så det blev lite av en gåta för mig.
Jobbade mitt långa arbetspass på söndagen, under stor smärta.
Kunde inte sitta ner då jag fick mera ont, så jag gick mest omkring, planlöst i korridoren, tills passet var slut.
Eftersom jag visste hur ont det skulle göra att landa på knäna, var mer eller mindre säker på att de skulle gå sönder, så vred jag mig i luften när jag föll för att "rädda" dem, men även för att rädda min klocka och mobil.
Detta ledde till att min vänstra sida fick ta hela smällen.
Höften landade på nyckelknippan och armbågen slog i asfalten.
Pga knippan så blev höften snabbt svullen och blå.
Armbågen blev skinnflådd och uppsvälld.
Senare under dagen så blev även den blå och blödningen rann neråt i armen så även underarmen blev blå och svullen.
Inte förrän jag kom hem och ställde mig i duschen så upptäckte jag att jag hade en brännskada av asfalten på baksidan av axeln.
Sömnen den natten var så gott som obefintlig 😔
Nacken, som helt plötsligt började värka, höll mig vaken.
Jag var tvungen att ta båda händerna till hjälp, hålla fast huvudet vid varje vändning, för att kunna vända mig i sängen.
På måndagen så varken ville jag, eller kunde, springa.
Jag haltade mest omkring och ojade mig.
Tog beslutet att kontakta HC för att bli undersökt, kanske var det något "tokigt" med mig när jag hade ramlat "utan anledning".
Fick en tid hos läkaren väldigt snabbt.
Han gjorde en neurologisk undersökning på mig och jag fick även lämna en massa prover.
Det "roliga i kråksången" var när läkaren började prata puls med mig 😀
Han förklarade vad som händer/kan hända i kroppen när pulsen stiger.
Han berättade även om sin egen maxpuls (jag tror att det var det han ville få det till iaf) som kunde stiga till 160 när han tränade.
Jag tittade på honom och tänkte stilla: Du tränar inte alls!!!
Jaha, sa jag: Min puls kan stiga till 190 när jag tar i, men vi behöver inte sitta här och jämföra våra prestationer, det viktiga i allt detta är ju vad som händer när vi har slutat träna, vad gör pulsen då?!
Han pratade även om vilopuls, hans var inte särskilt låg (vilket inte förvånade mig).
Ja, min vilopuls ligger i snitt på 44 slag, sa jag. Men ibland är den nere på 33-35 om jag är riktigt utvilad.
Då tittade han på mig och menade på att jag borde vara död när pulsen är så låg 😂
Du, sa jag: Jag pulstränar 5-7 ggr/v och har så gjort i flera år.
Jag har full koll på min puls, vare sig den är i vila eller jobbar.
Om du vill prata "puls" och tror att du har något att berätta om den, så har du tilltalat fel person, så nu lägger vi ner "pulssnacket" och koncentrerar oss på anledningen till att jag är här.
Det var då han tyckte att jag var "färdigbehandlad" och kunde gå och lämna mina blodprover innan jag gick hem 😂
Förutom alla svullnader och blåmärken (som nu skiftar i regnbågens alla färger) så fick jag mig ytterligare 3 blåmärken/svullnader när jag lämnade mitt blod.
Killen på labbet var allt annat än proffs, om man säger så.
Han var helt "grön", vilket inte gör mig nåt då jag själv har varit i den situationen när jag lärde mig ta prover.
Jag fick tillslut instruera honom om hur han skulle göra, vilket givetvis gjorde honom så nervös så han var tvungen att hämta hjälp.
Men blod fick de tillslut (jag har världens bästa blodkärl, men man kan tydligen misslyckas även med dem) och som tack för det så blev jag blå och svullen i armvecken 😊
Ja, vägen tillbaka då som överskriften säger.
I natt, när jag jobbade, så mådde jag skitdåligt!!!
Jag var yr, hade fruktansvärd huvudvärk och golvet gungade fram och tillbaka (som lustiga huset på Grönalund 😰 )
När jag gick hem i morse så kände jag att jag inte riktigt var medveten om vart jag satte mina fötter, vilket ledde till att jag kände en stor osäkerhet när jag gick.
Huvudvärken kvarstod även när jag sov, vaknade nämligen flera ggr av den, samt att jag mådde illa.
Blev orolig, givetvis, och trodde jag höll på få en hjärnblödning eller nåt.
Efter alldeles för få sömntimmar steg jag tillslut upp och funderade på vad jag skulle göra.
Plötsligt så slog mig tanken att det kanske kunde vara nåt med mina glasögon, var nämligen och justerade dem förra veckan och den justeringen kändes "helt galen" men hon som hjälpte mig sa att det var så det skulle vara.
Så jag beslutade mig för att gå tillbaka till optikern och be dem kolla mina glasögon.
Tjejen tittade på mig och sa: Men oj vad långt ut dina glasögon sitter 😳
Jag berättade för henne om förra veckans justering och vad den kvinnan hade sagt.
Nåja, hon justerade de på ett annat sätt och helt plötsligt så kändes allt så rätt!!!
När jag klev utanför butiken så var huvudvärken som bortblåst, illamåendet lika så.
Marken var still, ingen gungning......och jag blev så glad så jag började nästan gråta.
Det var som att kliva in i en helt ny värld!!!
Den lättnad jag kände går nog inte att beskriva med ord.
Jag var tvungen att ta mig en snabb promenad för att kolla status, och det gick så himla lätt och bra!!!
Så det enda jag nu kan tänka mig som fällde mig i söndags, det är mina glasögon som inte satt som de skulle.
För idag fick jag provsvaren från labbet, och de var perfekta!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar