För första gången i mitt (snart) 54-åriga liv ska jag nu bo ensam......
ingen karl
inga barn
inga djur
.....................bara me, myself and I
Givetvis med blandade känslor.
Vemod, men samtidigt ett lugn......
fy f*n vad skönt det ska bli.
Nu är alla mina barn vuxna och utflugna, startar sina egna liv och jag får väl starta mitt liv oxå.
Samtidigt som denna glädje infinner sig så infinner sig vemodet över den ensamhet som nu kommer att möta mig när jag kommer hem från jobbet.
Ingen att prata med, ingen att dela tankar och funderingar med vid middagsbordet.
Men samtidigt den där tystnaden som jag så väl behöver.
Och tiden, den där dyrbara tiden som jag nu bestämmer själv över:
äter när jag vill
sover när jag vill
kliver upp när jag vill
gör precis som jag vill, när jag vill.
Men givetvis så har jag haft dessa möjligheter även med en duvunge under mitt tak, men nu bestämmer jag helt och håller över min tid och behöver inte ta hänsyn till någon annan.
I 8 år har jag sovit i vardagsrummet, nu får jag ett eget sovrum med dörr.....bara en sån sak.
Ända sen vi fick veta att han skulle få en lägenhet så har vi levt i ett "kaos" här hemma.
Det har varit saker precis överallt.
Kartonger och säckar med saker som han ägde.
Samt vissa av mina saker som skulle byta plats och därför var tvunget att ställas på en ledig yta tills det var dags att möblera.
Jag hade även beställt nya möbler, stora kartonger, som skulle öppnas och skruvas ihop när utrymmet fanns.
Att bo som vi har gjort de sista månaderna har fått mig att känna mig som "extrema samlara", ni vet de där som bara har "gångar" i sitt boende för att ta sig fram, de som inte har förmågan att göra sig av med saker.
Det har varit riktigt påfrestande att leva så, om än bara för en kortare tid.
Men nu har han alltså flyttat och jag har ALLT för mig själv!!
Nedan följer bilder på mitt nya boende 😊
Otroligt trött efter allt bärande, skruvande, möblerande.....men väldigt nöjd 😊
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar