Summa sidvisningar

torsdag 20 mars 2014

Del 2 av "När inte ens kärleken räcker till......."


Jag såg dig igår igen.
Vi möttes, öga mot öga.
Du kände igen mej, tittade på mej, log allt vad du kunde och sa:
- Du har klippt av dig håret, va fin du är!

*

Du var nykter.
Såg väldigt tärd ut.
Ditt hår var alldeles grått.
-Va gråhårig du har blivit, sa jag.
-Ja, jag har ju det, sa du.
-Är det pga livserfarenheterna? frågade jag
-Ja, något sådant, sa du och log igen.

*

-Hur är det med dej? frågade jag
-Ja, det är som det är, svarade du
-Jag förstår det, sa jag. Jag har sett dig flera gånger, i olika skick, du ha inte "sett" mig.
-Hmmm, svarade du, och tittade lite generat i backen.
-Jag halkade dit igen, två månader denna gång, det blev mycket som kroppen fick vara med om.
I 2 månader har jag umgåtts med "parkbänks-nötar-folket", säger du.
Jag blir ledsen, kämpar mot tårarna.
-Jag vet inte vad jag ska säga, säger jag.
-Nä, det finns inte mycket att säga, svarar du.

*

Du berättade att du är inskriven i ett behandlingsprogram i öppenvården.
Det är strikta regler som gäller nu.
Du lämnar prover varje månad, minsta lilla tecken på "förtäring" och dina körkort ryker denna gång.
Körkorten som du lever för, du har alla kort man kan tänkas ha och det är dom som har hållit dig flytande, dom som har sett till att du har skärp till dig och levt ett vanligt "Svensson-liv" emellanåt.
Din läkare var den som anmälde till transportstyrelsen att du hade varit på behandlingshem tidigare, så det är dom som kräver detta av dig för att du ev ska få förnya dina körkort igen.
-Va bra att han anmälde dig, sa jag. Det är nog din enda räddning nu, du klarar ju inte detta själv.
-Nä, nu är det kniven mot strupen, svarar du.

*

Dina tankar kring vår/sommar, grillning och den givna ölen kommer givetvis fram.
Du suckar och säger att du vill också vara med i den gemenskapen.
Dina tankar är så långt framme och jag försöker stoppa dig.
-Tänk inte på det, säger jag. Ta en dag, ett steg, i taget och försök bara att ta dig framåt.
Framåt mot friheten och livet!!!

*


Du berättar om kontaktperson och ombud,
om ett "eget boende" som inte längre existerar för dig, du bor på någon typ av "härbärge", eller vad man ska kalla det.
När din tid på behandlingshemmet är över så skulle du få en "övergångslägenhet" som blir din efter 2 månader, om du sköter dig.
-Fixa då detta, säger jag, du måste!!!

*

Vårat samtal är över och vi måste gå åt varsitt håll.
-Har du kvar mitt mob.nr? frågar jag.
-Ja Ulrika, svarar du och ler, det har jag.
-Kan du höra av dig och berätta hur det går, så som du tidigare alltid gjorde?
-Ja, det ska jag, svarar du.

*

Men känslan jag har när vi skiljs åt är det det kommer nog aldrig att hända igen.......




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar