Summa sidvisningar

onsdag 13 februari 2013

Om jag bara hade varit lite lesbisk....




 Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket lättare mitt liv hade varit om jag hade varit lesbisk.
Eller i varje fall notoriskt bitsexuell.

Ponera bara hur många dåliga hångel jag hade sluppit genomlida.
Inga elvispshysteriattacker med tillhörande dregelcirkel.
Inga Top Gun-influerade överspel med slow-motion-tunga i motljus och 3 flygmaskiner långt förspel.
Inget pockande och tryckande med liten snabel eller vindränkt andedräkt; 
bara jämlika kyssar utan löften om något mer.

För att inte snacka om alla gånger jag hade sluppit att INTE bli tagen på allvar när jag faktiskt hade ett otroligt seriöst problem att ta upp till diskussion.

Om jag hade  varit lesbisk hade min tjej aldrig sagt kommentarer som "ring VeckoRevyn" eller "fan vad du är pms-ig" om jag hade ringt till hennes jobb och snorat i luren för att Törnfåglarna gick i repris på TV.

Så här hade det kunnat låta istället:
"Hej älskling! Jag kollar på Törnfåglarna och blir så himla förbannad på den där jävla prällen som väljer Gud framför Maggie.
Vackra Maggie som väntar hans barn och allt."
Då skulle min flickvän svara, utan ironi:
"Åh, jag vet älskling! Först åker kardinalpungen och ligger med henne dygnet runt i en hel vecka på den där Söderhavsön och allt är så sjukt  romantiskt så att man vill konvertera till katolicismen-och sen dumpar han henne och Maggie måste gifta sig med det där alkissvinet som bara är bra på en sak: att klippa får."

Så skulle vi prata om vilka skitskurkstövlar män är och att hon aldrig skulle komma på tanken att säga:
"Sötis, jag är stressad, vi måste lägga på nu."
Sen när vi har lagt på, skulle det bara gå en minut innan jag sms:ade henne något i stil med:
"Hej gospäron, jag sitter och bajsar och hatar fader Ralph!!" *smiley*

Min snäcka skulle förstå precis hur kul det var att jag skrev så där eftersom vi skulle ha samma smak om allt. (Tänk att messa det till en snubbe, han skulle kanske aldrig mera vilja ha sex.)

Min tjej skulle förstå om jag ringde och hatade min chef, min garderob, mitt hår och tjejen med Heidi Klum-kroppen som bor i vår trappuppgång.
För att inte nämna vilken extremt vara-sig-självfaktor det skulle vara i relationen.
Inga plupp-dämparpapper vid premiärbajsandet i nya killens lägenhet.
Inga dåliga ursäkter om gamla ragg eller krackelerade tånaglar på badrumsgolvet.
Höga, stolta fisar i stämmor och varför inte bindor i travar på bästa utsiktsplatsen??

Klart att vi skulle bråka och hata varandra ibland, men helt säkert blev det bara konstruktiva bråk som ledde någon vart.
Lite som att gå i terapi, fast gratis och hemma i sängen bland alla kuddar och hundvalpar.
Efteråt skulle allt blåsa bort och vi skulle dricka rosévin och massera varandras trötta fötter med lavendelolja.
Sedd och bekräftad är vad jag skulle bli.
Underbar och älskad av alla.

Tänk dig samma scenario med en man.
Alla män som jag har haft ihop med hade knorrat rejält:
"Om du tycker vi har sex för sällan får du väl ligga med någon annan", och sen gått ut och slagit igen dörren i symbios med sin kränkta manlighet.
Och till skillnad från män som vill snabbspola bråken i 180 (så att man kan gå vidare och låtsas som inget har hänt):
"Men herregud vad du är på mig! Det där har vi ju redan pratat om en gång och rett ut",
så hade jag och min fru inte känt någon oro för att höra vad den andra tyckte kändes fel.
Vi skulle kunna prata om samma sak i veckor och älska det!
Lite som att bli varandras själsliga klängväxter utan tillstymmelse till stopp och väx.

Det finns bara en tanke som gör mig kallsvettig.
Tänk om jag tröttnade och ville hänga med en grottman igen efter något år eller två, hur gör man då slut med sin bästa tjejkompis?
Uttjatade plattityder som "Det var inte du, det var jag" , skulle aldrig funka på en annan hona.
Det är alldeles för genomskinligt.
Inte heller den gamla sanningen att kvinnor är från Venus och män är från Mars, eftersom vi tillbringat all tid på samma planet.

Förmodligen skulle det hela sluta med att jag var tvungen att rannsaka mig själv och erkänna att det kanske var jag. Att inte kunna skylla på att orsaken till att allt gick åt pipsvängen stavades M-A-N, nej det skuelle aldrig gå.
Åh, tack gode gud för att jag inte är lesbisk ;)

(Ann Söderlund)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar