Efter 20 år sa du äntligen förlåt.....

När jag träffade dig så gick allt väldigt fort.....sambo, förlovning och barn (+ett barn från ditt tidigare förhållande).

Jag var så lycklig, jag hade fått allt jag drömt om!

Men allt förändrades och du blev som förbytt (eller kanske vägrade jag att se det tidigare?).

Hot och misshandel avlöste varandra och blev vår vardag.

Sånt som du som läsare kanske bara har sett på tv, hört talas om, det fick "vi" vara med om, varje dag.

-95 flyttade vi hit upp, endast ett fåtal visste om våran flykt, allt skedde i största hemlighet.

Så ser "våran" bakgrund ut, och det är egentligen inte det jag hade tänkt berätta om.

När "min" son hade fyllt 18 är så valde han att träffa dig, för första gången sen han var 2 år.

Jag visste att det skulle komma, jag såg det komma.

Det spelades en annan sorts musik här hemma, texter som handlade om kärlek, svek och sorg.....bla "Jag och min far" med Magnus Uggla.

"Min" son åkte till Stockholm, skulle vara där i 5 dagar.

Alla helvetes kval rann genom min kropp och ångesten var tunga att bära.

Min räddning var nog att jag jobbade väldigt intensivt under dessa dagar och hade inte mycket tid till att tänka.

Jag märkte en stor skillnad redan när han var där nere, hans sms blev så mycket mera informativa än vad dom någonsin varit tidigare, han var mycket gladare och jag förstod att han hade "hittat sig själv", hittat den "puzzelbit" som så länge hade fattats i hans liv. 

Efter den resan så har ni haft regelbunden kontakt och har träffats ytterligare gånger.

Förra våren när han var där nere igen så fick jag ett sms av pappan, som tackade för det fina jobb jag hade gjort med våran ("min") son.

Han gav mig all kredit för det.

Helt plötsligt så skriver han: "Förlåt!!!! Ingen kvinna ska behöva genomlida den smärta jag utsatte dig för!!"

I 20 år, efter massor av svängar hos psykolog, psykiatriker och KBT-behandling så får jag veta (av pappan) att det inte var mitt fel att han slog och hotade, jag kunde inte ha gjort på ett annat sätt, jag var oskyldig!!!

Den lättnad och glädje som jag kände just då går ej att sätta ord på, den var enorm och helt överväldigande, jag tjöt som ett barn.

I 20 år har jag, mer eller mindre, varit rädd för dig.

Egentligen rädd för det mesta, orolig över mycket och många gånger knappt fungerat.

Jag såg dig överallt, i varje lång, mörk karl, såg jag dig.

I mer än 10 års tid sov jag med ena ögat öppet, alltid beredd till flykt, om du skulle komma in genom min dörr igen.

I mer än 10 års tid sov jag inte mer än 2-3 tim/natt, tills jag rasade ihop som ett korthus, och allt blev mörkt.

Utbränd, sa dom.

Det  tog 4 år innan jag orkade resa mig och gå ut i livet igen.

4 år som var så otroligt tunga, fylld med ångest och depression,

Men när jag reste mig igen så var jag starkare än någonsin, men förändrad in i själen.

Nu har min son flyttat hemifrån och står på egna ben och du är här i helgen för att besöka honom.

Skitkul tycker jag, för er båda!!

Jag är faktiskt riktigt glad att du kan vara hans pappa efter 20 år, för det behöver han.

Jag har själv en sista sak jag måste genomföra för att driva alla demoner på flykt och för att jag skall kunna bli riktigt hel och gå vidare med mitt liv....jag ska träffa dig denna  gång.

Inte för din skull, men för min och "min" sons skull.

Sä här beslutsam har jag aldrig känt mig och jag är faktisk helt tillfreds med mitt beslut, men samtidigt sjukt nervös.

Äntligen ska jag få vända blad och helt och hållet kunna gå vidare sen.